2års dagen♥
Idag firar jag och sambon 2 år tillsammans. 2 år har bara rusat förbi! Och jag trodde han hade glömt bort det, eller inte hade en aning om det alls då han inte har sagt ett ord om det plus att han skulle jobba över till sent ikväll runt 11! Shysst, tack för den då tänkte jag. Så då tänkte jag att nu ska jag ge han dåligt samvete för att han glömmer bort en så betydelsefull dag genom att lägga ett paket och ett litet brev till han tills ikväll när han kommer hem och jag somnat, men när jag kom hem från jobbet runt halv 7 tiden, öppnade jag dörren klev in och vad står det på hallbyrån om inte världens största finaste bukett?! Han kom ihåg! Han ansträngde sig! Han överrumplade mig totalt! Min älskade fina sambo, han har åkt hem innan jag slutade jobbet, ställt blommorna i en vas och lagt i blommorna tillsammans med ett så vackert kort "Till kvinnan i mitt liv" stod det på det. Min underbara fästman, guud vad jag Älskar den mannen! ♥
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
Träna var det ja ^^
Jodå att träna är verkligen bra för psyket. Jag mådde så bra när jag gick ut från gymmet, trots att det bara blev löpning på band 25 minuter och 10 minuter på roddmaskinen. Jag var nämligen Död, med stort D, efter roddmaskinen! Och vänta på boxningen i 1,5 timma till utan att göra något verkade ganska dumt och eftersom mina armar var spaghetti redan och mina lungor hade fått nog av kondition så begav jag mig hemmåt. Men det är ju så, har man inte tränat på 3 år och dessutom varit rökare så får man ta ett steg i taget. Jag tog mig ju faktiskt dit (ensam dessutom då E är sjuk), jag gick upp på löpbandet trots att det tog mig typ 2 minuter att fatta hur man starta det, och jag gav mig på roddmaskinen trots att jag vet hur dålig kondis jag har. Så jag är stolt över mig själv! Och det ska jag vara! Imorgon efter jobbet så ska jag göra allt i min makt för att ta mig ut i spåret som vi faktiskt har endast 3 minuter härifrån och försöka springa så mycket jag orkar. Så jag slipper gå tillbaka till gymmet med svansen mellan bena och stå och flåsa som en elefant som har fått stopp i snabeln bredvid atleterna. Små steg leder till större steg ^^
Kick som ass :)
Idag ska vi börja träna E och jag. Och vilken tur jag har då Kickbox passet är på måndagar 18.00 för jag är ledig måndagar. Annars slutar jag 18.15 ca tisdag och onsdag, 19.15 torsdag och fredag och varannan lördag 14.15. Så långa dagar men jag SKA få in gym eller något pass 2-3 dagar i veckan. Och idag är jag taggad! Jag vill boxas lite, slå ut lite aggressioner, bli svettig och känna mig slut i kroppen på grund av träningen. Åh jag längtar så till ikväll!
Mensen regelbunden?
Mensen kom igår. Suck. Men jag hade väl egentligen inte väntat mig något annat. Det positiva är att det är andra gången i rad som den kommer regelbundet! Så nu har antagligen min mens blivit mer regelbunden. Det är något jag får ta upp på torsdag, men är det så (det märker jag ju om 1 månad igen) så är det ju faktiskt något positivt! Då kan jag tänka positivt om en sak, vilket kanske bidrar till att jag blir mer positiv om andra saker och försöker blicka framåt. Snart, inom en snar framtid så ska jag må bra igen. Jag ska bli mig själv innan julafton. Det låter som en lång tid, men jag hoppas tiden går snabbt. Det måste den, för min skull måste den det.
Varannan dag sex
Sitter och läser på en massa hemsidor medans sambon sover. Och det jag kan konstatera är att jag måste sluta stressa! Och att vi ska börja ha sex minst varannan dag. Då jag har mått dåligt psykiskt ett par veckor nu så har det inte blivit alltför ofta om man säger så. Men det där går upp och ner, humöret alltså. Jag har nu ca 3 månader kvar på mitt arbete, sen kommer jag bli mig själv igen. Under tiden ska jag börja träna från och med imorgon, lägga om min kost, och helt enkelt börja rå om mig själv. Det är slutläst på hemsidor som har med graviditiet att göra. Det är för min egen skull. Jag måste försöka sysselsätta mig på något vis så jag inte tänker på det. Inte så som jag gör nu. För det kommer inte hända något innan jag verkligen kan släppa det. Nu ska jag till kvinnokliniken på torsdag, jag vet inte vad jag förväntar mig eller vad dem kommer göra eller säga, men det är ett steg på vägen. Och jag ska göra allt jag kan för att ta allt dem säger med ro.
"Du har vuxit upp"
Idag fyller en gemensam vän till mig och sambon 30 år. Så det är lite fest ikväll, men jag har ingen som helst lust att dricka längre. Jag har inte druckit en endaste droppe på 3 veckor! Det låter inte länge, men för mig är det länge. Och det är konstigt att jag inte har någon lust alls. Men jag tror för det första att det har med att jag inte mår så bra psykiskt just nu, och sen att jag vill så mycket annat. Jag vill spara pengar, jag vill ha barn, jag vill resa, jag vill utbilda mig osv. Det finns helt enkelt så mycket annat jag vill göra än att dricka upp pengarna. Sen tycker jag det är så skönt att vakna varje morgon på helgerna nykter och komma upp i tid och få saker och ting gjort. Det är nog som mamsen sa, du har blivit vuxen Sophie, man behöver inte dricka varje helg bara för man är ledig. Och hon har rätt. Jag har verkligen vuxit upp, jag märker ju att det börjat bli lite vuxenstämpel på mig, haha. Jag har helt enkelt andra prioriteringar än att springa ute på krogen och bli full. Som igår när min "adopterade lillasyster" kom hit och vi gjrode hemmagjord pizza och tittade på film hela kvällen, det är så mycket mysigare och skönare. Tända ljus, mörkt och kallt ute, och sen krypa ner i sängen och somna gott i sin älskades famn, det finns inget som slår det! jag väljer helt enkelt mina tillfällen att "festa till". Kort sagt, jag har blivit vuxen :)
Väntan..
Nu ska vi se då, min mens är beräknad någon gång mellan söndag-tisdag. Har den inte kommit på onsdag så börjar det bli dags för ett gravtest igen. Jag hade ju ägglossning för 14 dagar sedan, fick urinvägsinfektion och svampinfektion (som min bästa vän M fick när hon hade ägglossning och fick reda på att hon var gravid) Så det är klart, jag hoppas ju att anledningen till att jag fick det beror på att det faktiskt hände något vid ägglossningen. Klart jag hoppas, klart jag önskar. Men oddsen talar ju inte för direkt. Det återstår att se, återstår att vänta. Den här väntan är det jobbigaste. Jag vill bara sluta mitt jobb och börja plugga så jag har massa annat att tänka på, så jag slipper plåga mig själv så här. Dessutom vill jag verkligen bli gravid innan julafton så jag kan berätta den goda nyheten för mina morföräldrar att dem ska få ett barnbarnsbarn :) Kanske orkar dem härda ut ett tag till då..
Drömmen om att bli mamma
Jag har sedan jag var 13 år gammal drömt om ett riktigt svensson liv. Villa, barn, hund och volvo. Min första lillebror kom till världen för 10 år sedan och jag satt ofta barnvakt, fick lära mig riktigt tidigt att byta blöja, göra välling, ge alvedon vid feber och tandvärk, gå upp tidigt på morgonen och titta på teletubbies och byggare bob, jag visste också när jag skulle ge nappen, ge honom barnmat. Alltså sammanfattningsvis har jag varit som en extra mamma emellanåt, och detta har gjort mig till den jag är idag. Det är anledningen till att jag så gärna vill ha en liten bebis. Jag vet att jag skulle bli en super mamma. Den bästa mamman ever! När ska jag få visa det? När ska jag få känna den lyckan?
Storken
När kommer storken till oss? I wanna know..
Släppa ut mina aggresioner
Inte ens när jag är i min hemstad för att vara nära min morfar, så kan jag sluta tänka på barn. Jag önskar så att jag vore gravid. Jag försöker verkligen att sluta tänka på det. Jag gör verkligen mitt bästa! Men det är så svårt vissa dagar. Och självklart slutar jag inte läsa bloggar eller olika familjesidor som handlar om just graviditet och barn osv. Jag försöker hålla mig undan det men det är inte lätt! *tar ett djupt andetag*
En promenad kanske skulle göra mig gott? Få skingra tankarna lite... På måndag ska jag börja träna på gym, och jag funderar på att gå på ett kickboxing pass och få ut lite aggressioner. Kanske rentav lätta lite på tankarna och känslorna genom att slå ut dem? Det ska iallafall bli riktigt skönt, till och med sambon överväger att följa med och börja. Det skulle vara helt underbart om vi kunde börja träna tillsammans. Lägga om kosten och göra allting tillsammans. Då får jag ju något annat att fokusera på, just min kropp och hälsa. Och vem vet, det kanske underlättar för oss att bli gravida då?
Tacksam
Okej att jag inte trivs på mitt jobb, men idag är jag riktigt tacksam mot mina arbetskamrater som visade förståelse för mig när jag bröt ihop efter mitt telefonsamtal med mamsen. Morfar har åkt in akut med ambulans, igen! Jag klarade inte av att hålla emot tårarna den här gången, och mina arbetskamrater sa till mig att åk du hem, man vet aldrig och du kommer bara ångra dig om du inte åker. Men min chef förvånade mig allra mest. För första gången så visade han att han också är mänsklig. Han visade total förståelse varför jag ville åka och han sa till mig att åk du bara, vi löser allt här. Jag vart chockad!
Så nu har jag packat, ska packa med datorn också. Sen åker jag ner till trollhättan och ska hälsa på morfar lilla.. Hoppas bara att det inte är slutet. Han fyller 80 år den 9e oktober och jag har bestämt att han ska överleva sin 80 års dag!
Dröm blir verklighet
Idag, vill jag så gärna bara få vara gravid. Jag kan låtsas hela dagen. Bara så jag får känna på. Jag orkar inte mera. Jag behöver seriöst hjälp. Nu ska jag till kvinnokliniken den 2a september så får vi väl se vad dem säger. Jag vet att den dagen jag gör sista dagen på jobbet, och skolan drar igång i januari, så kommer det säga Pang! Wips så är jag gravid.(önsketänkande bara, det är något fel på någon av oss så vi kommer inte få några barn). Jag orkar inte kämpa längre. Nu ska jag försöka slappna av, inte tänka mer på det, inga mer tester, börja träna, sluta på det där jobbet 22a december(om jag får min sem), och sen börjar skolan. Innan dess ska jag se till att ha massa planerat på schemat. Så jag har fullt upp hela tiden så jag inte hinner tänka på det. Undvika att prata om det med min bästa vän M, trots att det är skönt att prata med henne. Men ibland är det bara jobbigt, som idag! KOmmer jag få min största dröm att gå i uppfyllelse? Barn, villa och volvo. En riktigt svensson familj. Det har jag drömt om sen jag lekte med barbiedockor. Kommer min dröm någonsin att bli verklighet?
paniken
Nu börjar paniken krypa på. Ångesten dunkar i bröstet. Jag vill verkligen inte. Måste bort härifrån. Måste komma in på universitetet. Annars kommer jag gå under. Jag kommer krypa in i mitt skal och jag kommer inte hitta ut. Att jag känner mig kallsvettig, orolig och illamående är inget bra alls. Men snart, förhoppningsvis snart är allt över. Och jag kan börja må bra igen.
Eye of the tiger, nananana.. :)
Yes! Nu har jag tagit det stora steget. Jag har signat upp för 1 år på ett gym. Det finns också gruppträning som pilates, kickboxing och zumba. Nu ska jag bli starkare, snyggare och smalare. Det kan nog göra mig gott att få träna och ta ut mina frustrationer på träning! Jag har mått så psykiskt dåligt under sommaren på grund av mitt jobb och självklart faktorn att det står stilla på barnfronten. Och det skulle verkligen behövas ett kickboxing pass för att få ut alla aggressioner samtidigt som jag får bort massa fett. Det skadar heller inte att träna om jag skulle bli gravid i framtiden då det bara hjälper till vid förlossningen säger dem juh. På måndag drar det igång på riktigt. Men jag funderar på om jag ska dra med Elin imorgon redan för jag är måttlig sugen på att börja mitt nya liv :)
Tänk att få kondition tillbaka. Att kunna röra på sig utan att huvudet ska explodera av det höga blodtrycket, att få se lite muskler ploppa upp här och där, en platt mage, fast rumpa och det viktigaste Må Bra! Jag har varit så trött i flera månader nu, känns som att jag gått i en dvala. Men nu ska det bli ändring på det med träning och rätt kost så ska jag bli en ny människa :)
uppdat: nej detta ska inte bli någon träningsblogg, bloggen är till för att skriva av mig under de dagar då jag känner mig nere, om det händer något positivt, något negativt, om jag mår bra och ja ni förstår nog. Det är min blogg, min dagbok och mina ord. Jag mår alltid bättre av att skriva av mig. Så så är det. :)
Hur gör man?
Jag måste sluta läsa på gravid/föräldrar sidor. Allt jag ser är att jag har många gravsymtom i vecka 8, och det gör att jag bara hoppas mer. Längtar mer. Det är inte roligt längre! Allt jag vill, det enda jag vill är att få en liten bebis. Min egna lilla familj. Är det verkligen så jäkla mycket begärt? Är det så förbannat mycket begärt att jag och min älskade sambo ska få en lite bebis som vi kan älska? Gravtest imorgon bitti, visar det negativt bryter jag ihop och sen kommer jag springa till apoteket om 2 veckor och köpa 2 nya test eftersom jag kommer fortfarande intala mig att jag är gravid då vi hade sex under vad jag tror var min ägglossning för 1 vecka sedan. och hade jag ägglossning då så är jag ju uppenbarligen inte gravid nu. Hur får man alla symtom att försvinna? Hur får man sig själv att vakna upp och inse sanningen?
tack!
Först av allt måste jag tacka för alla stöttande kommentarer jag får, det betyder jättemycket för mig :) Lite därför jag skaffade en blogg också, för att dela med mig av den tunga bördan, för att finna andra i samma situation och få stöd från andra. Tack!
Sen håller jag med M, man ska inte läsa på familjeliv.se trådar! Jag ahr hittat trådar där folk har försökt i 5-10 år, där det finns folk som börjat med läkemedel, Ivf, ältest, akupunktur, you name it. Och det är inget roligt att läsa då jag absolut inte vill hamna i den situation. För även fast vi bara försökt i 1 år snart så känns det bra mycket längre. Bra mycket tuffare och bra mycket jobbigare. Jag blir bara nedstämd av att läsa det. Så jag håller mig borta från trådarna..
Arg på kroppen!
Såg på facebook att min gamla klasskamrat nu har fått en liten dotter. Åh det bara svider och gör ont. Jag hatar min kropp! Jag hatar att den inte är som en normal kvinnokropp, som kan skapa det finaste och käraste en kvinna kan uppleva. Jag vill bli gravid och jag tänker inte vänta 2 veckor, tisdag blir det gravtest!
lurar mig själv
Nepp, gravid tankarna har inte släppt än. Dem blir bara värre. Jag ser och känner massa graviditetstecken just nu. Svullen mage, gaser i magen, brösten känns större, kissenödig ofta, illamående, trötthet, molande känsla "under magen" och ibland hugger det till "under magen".. Och sen att jag fick uringvägsinfektion och svampinfektion i måndags gör mig ännu mer osäker! Det är tydligen ganska vanligt i v.8 (som jag har räknat ut att jag borde vara i om jag nu skulle vara gravid) Men jag har vart med förut, jag har haft alla gravtecken förut, och känt på mig att jag är gravid, men att testena sedan visar negativt. Kroppen (och framför allt mig själv) är bra på att lura sig själva. Önskan och längtan tar över hand ibland. Jag tror att om 2 veckor då jag ska ta ett test, så kommer det visa negativt och efter det kommer jag nog säkert lugna ner mig igen. Iallafall fram tills nästa ägglossning..
Skrattar mig själv i ansiktet :p
Haha nu är jag så där velig igen, men om jag inte skulle ta mig in på socionomprogrammet så hoppas jag att jag kommer in som personalvetare. Det skulle också vara intressant. Fan att jag aldrig kan bestämma mig om någonting! Men enligt prognoser så verkar det som att det kommer vara brist på arbete 2014 för socionomer och en balans för personalvetare, så det är där jag blir kluven. För det skulle vara lika roligt båda två, men problemet är vilket ger mig ett jobb efter studierna? Det lutar mest åt personalvetare faktiskt, kortare studietid, högre inkomst och större chans till jobb. Måste nog ta mig en rejäl funderare och snart, samt ringa min vän M och diskutera ;P
När när när?
Min bästa vän M var på ultraljud igår och fick se sitt barn på skärmen. Och oj vad glad jag är för hennes skull! Hon har varit så orolig att barnet ska ha varit dött. Men h*n lever där inne och jag är så lättad för henne, för hon förtjänar verkligen det! Samtidigt får det mig att bli lite ledsen, när ska det bli vår tur? När ska jag och sambon få se vårat första barn på den där skärmen? När ska jag få ta med mig första kortet på vårat barn i min mage och visa det för min mamma och pappa? När är det vår tur?
För varje dag som går nu, varenda sak som händer med min kropp så som gaser, kissnödig på nätter och morgnar, flytningar och magont tex, så är det en strima av hopp om att jag är gravid.. Jag får stå ut till på måndag(då är jag klar med penicillin kuren), längre orkar jag inte vänta. Egentligen borde jag vänta och se om mensen kommer om ca 2 veckor, men jag vet inte om jag orkar vänta tills dess..
Upprymd känsla!
Jag kan inte förklara i ord hur skönt det känns efter så mycket velande och icke vetande om hur jag ska lägga upp min framtid, äntligen har kommit fram till en plan. En realistisk plan, som faktiskt är genomförbar. Så länge jag kommer in på programmet det vill säga. Om jag inte kommer in får jag väl ta det länge fram. Ändra planen lite. Hur vet jag inte, men jag vill inte tänka på det i denna stund då jag är helt upprymd av glädje och vetskapen om att jag nu äntligen har hittat rätt väg för mig. Och skulle jag komma in på universitetet, skulle jag bli gravid och måste avsluta studierna redan första terminen så är det ingen fara. Det finns alltid lösningar! Nu längtar ag verkligen till sambon kommer hem så jag kan kasta mig i hans armar och pussa på honom och äntligen visa att hans Sophie är på väg tillbaka till att bli sig själv igen! :)
"Vilken velig människa det där måste vara" :)
Ni som läser min blogg måste ju tänka "vilkem velig människa det där måste vara". Och ja, jag är väldigt velig. Nästan så jag skrattar åt mig själv ibland, haha ^^ Men efter en lång fika med min granne idag så har jag troligtvis kommit fram till något revolutionerande idag. Jag kämpar på de sista 4 månaderna på mitt vikariat på mitt nuvarande jobb, som går ut 31a december. Söker in till universitetet till VT och efter jul och över nyår åker vi utomlands, laddar batterierna och börjar studera (om jag kommer in dvs) vad tror ni? kan det funka? Låter det som en bra plan?
Jag menar visst det kommer bli tufft ekonomiskt under några år, men jag ska försöka skaffa ett deltidsjobb samtidigt plus att jag vill ju utbilda mig så snart som möjligt för att få ett ordentligt jobb med en bra lön, just för att vi ska få det så bra som möjligt ekonomiskt. Ju tidigare jag börjar plugga desto fortare kan vi köpa vårt drömhus, desto fortare kan vi börja spara ordentligt med pengar och desto bättre blir det för oss om och när vi får barn. Jag har vänner som har 2 barn, ensamstående, jobbar och pluggar 100% och det funkar bra. Jag har vänner där båda föräldrarna pluggar, har 2 barn och har en hyra på ca 9000 varje månad och det går bra. Så varför skulle inte vi klara det som inte har några barn än, och en av oss jobbar heltid, och den andre pluggar och jobbar samtidigt? Och sen även om vi får barn, varför skulle inte vi klara det med ett barn? Det blir lite knep och knåp med ekonomin, men jag vet att vi kommer fixa det.
Och jag har dragit ner på mina utgifter i bästa mån jag kan. sänkt mobilkostnaden, försöker sälja min bil och blir då av med ett lån och 2 krediter (=2000 kr minst/mån), avsagt mitt mobila internet, börjat tänka smart när vi handlar mat osv. Jag funderar även på att prata med mina arbetskamrater och fråga om det är okej med dem att jag jobbar varje lördag istället för varannan, vilket gör att jag kommer få ut ca 1500-2000 extra varje månad. Jag kommer få slita ihjäl mig, men tänk vad pengar jag kan lägga undan, tänk hur skönt det kommer kännas den 31a när jag slutar och drar utomlands för att ladda batterierna inför skolan, och tänk hur skönt det kommer vara att veta att jag har lite pengar undan sparat! Nej vad tror ni, bra plan eller mindre bra plan? :)
1 sak bestämt
Nu har jag bestämt mig för en sak iallafall, jag ska läsa vid universitetet och jag ska läsa socionomprogrammet. En bred utbildning där det finns goda möjligheter för jobb. Problemet är då när ska jag börja? Ska jag börja efter jul och ta den ekonomiska smällen. Eller ska jag fortsätta jobba och spara ihop mer pengar och börja plugga om 1 år eller 2? Jag vill ju nu! Jag vill utbilda mig, skaffa mig ett ordentligt jobb, och en ekonomisk trygghet. Men det känns skönt att jag vet vad jag vill, för en gångs skull.
Måste sluta läsa på internet
Jag surfar en hel del på mammasidor, graviditetssidor osv så snubblar man ofta in på sånt man egentligen inte borde. Och det gjorde jag idag, nämligen om det här med svampinfektioner vid graviditet. Eftersom jag inte haft det förut, och alla andra symtom jag haft de senaste dagarna(tack vare min bästa vän M som lyckats sätta griller i huvudet på mig:P), så verkar det mer eller mindre som om att jag är gravid. Enligt min vän M så är jag det, trots att testet jag gjorde igår visade negativt ^^ Men att man KAN få rikligare flytningar och svamp i tidigt skede av graviditeten gör att jag hoppas ännu mer nu. Jag ska vänta till nästa vecka och testa mig igen. Då har jag slutat med antibiotikan och kan då få ett korrekt svar. Så jag och M kan sluta få mig hoppas på något som inte finns där..
pest natt!
Vilken natt det har varit. Fick lite svidningar igår kväll runt halv 10 tiden och efter det så fick jag springa på toaletten typ 150 000 gånger! Och det sved och det gjorde ont och jag ville bara dö! Jag ringde runt lite medans jag satt på toaletten och bet ihop och klämde ut så många droppar jag bara kunde, och fick till slut tag i bästa vännen M som åkte hit med citronsaft och en värmekudde. Min ängel♥
Så inatt har jag sprungit fram och tillbaka X antal gånger på toaletten och bävat för varje gång. För jag vet att det kommer göra mer ont än när jag bara ligger i sängen och kniper för livet. Ringde sjukvårdsrådgivningen men jourmottagningen var stängd och akuten tar inte emot urinvägsinfektions fall! Tack för den, sov gott inatt du. En annan fick inte somna förrän runt 2 och det var av ren utmattning, vaknade vid 3, kissade, tog en ibumetin till och försökte somna. Vaknade halv 5 gick upp gjorde samma procedur och sen vid 7 vaknade jag och åkte till vårdcentralen där det blev konstaterat att jag har både urinvägsinfektion och svamp, ph värdet låg på 7! Ja så det är inte konstigt att det sved hela tiden, och inte bara när jag kissa. Så blev sjukskriven idag, och har nu fått feber pga av penicillinet antagligen så blir hemma imorgon också..
Velig?
Nyvaken ligger jag här och kan inte bestämma mig, vill jag eller vill jag inte ha barn just nu? Självklart vill jag bli gravid och få föda en liten frisk bebis till världen, men samtidigt vill jag vänta liiite till, tills jag lyckats spara ihop mer pengar. Och resa, jag vill så gärna ha semester i thailand 2 veckor då jag jobbat 6dagars veckor i snart 2 månader. Och jag vill inte åka utomlands om jag är gravid. Men jag vill så gärna få det där plusset på stickan.
Gah! Ibland retar jag gallfeber på mig själv! Men skulle min mens inte dykt upp inom 4 veckor så är det ju dags för ett test och jag kan inte bärga mig! (lika bra att vänta så länge då min mens är oregelbunden)
Jag jobbar hårt!
Det är konstigt det där med ägglossning. Varje gång jag (antagligen) har ägglossning så hamnar jag i dem här "längtar efter en liten bebis så det gör ont i hela kroppen" perioderna.. Som nu. De senaste 3 dagarna så önskar jag och längtar jag mer än något annat efter en bebis. Så det gör ont. Jag har till och med valt temat i barnkammaren! Ibland kan jag inte låta bli att skratta åt mig själv, för varför skulle jag bli gravid? Jag kan inte, uppenbarligen, och så är det bara. Jag måste gå in med denna attityden, för att jag inte ska hamna i dem där depp-perioderna jag haft tidigare. Jag har jobbat hårt och jobbar fortfarande mycket med mig själv för att inte fundera för mycket på det här med barn, utan låta det komma som det kommer. Och jag måste fortsätta med det. Jag får inte känna pressen eller stressen bara för symtomen finns nu, utan bara njuta av att allting börjar bli bättre mellan mig och sambon. Njuta av närheten, kärleken och ömheten. Och ta en dag i taget. Jag måste sluta sätta press på mig själv! Men det är så svårt ibland, riktigt svårt att hålla tillbaka den där tåren som faller nerför min kind när jag ser en söt liten bebis med en mamma som bara strålar av stolthet och lycka..
Vända det negativa
Jag har de senaste dagarna försökt att vända allting negativt till positivt. Jag har varit på väg att gå in i väggen, jag har varit på väg att hamna i en depression och min älskade sambo har känt sig maktlös. Han har frågat mig om och om igen om det är han jag är trött på. Om jag är uttråkad, irriterad på honom och till och med frågat om jag vill lämna honom! Och när han frågade mig det i torsdags kväll, insåg jag att jag har försummat honom, att jag varit trött, irriterad och lättretlig när jag kommer hem från jobbet. Han säger att jag inte är den där gosiga, mysiga, söta Sophie som han blev kär i, och han har rätt. Jag är inte mig själv. förr var jag alltid glad, positiv och framåt. Men det sista har jag varit trött, negativ och tillbakadragen. Så i fredags, efter en riktigt bra dag på jobbet så bestämde jag mig för att nu jädrar ska jag bli mitt gamla jag igen. Alltså tänka positivt, tänka framåt, se det jag har och inte det jag skulle kunna ha.
Jag har en sambo som älskar mig mer än allt annat, vi har en lägenhet med uteplats, mat på bordet, bil, båda har jobb, listan kan göras lång! Jag ska bara lära mig att se det jag har och tänka positivt. Det är därför jag gjort den där 5 års planen. Hus kommer, barn kommer, resa kommer, allt sånt där kommer när tiden är rätt och ekonomin talar för. Under tiden måste jag njuta av nuet och försöka se det positiva. Jag jobbar på det och jag börjar känna mig som mig själv, sakta men säkert, ett steg i taget :)
Magkänslan
Jag har alltid lyssnat på magkänslan och just nu säger den mig att det där viktiga samtalet inte kommer. Så mitt liv kommer fortsätta snurra precis som ett hamstehjul. För ett tag till åtminstone, för jag ger inte upp. Jag ska se till att det där samtalet kommer, oavsett om det kommer därifrån eller någon annanstans. Ska mitt liv förändras så jag kan må bra igen, vilket kommer bidra till att vårat liv blir 100% bra igen så måste det helt enkelt ske. Jag får inte ge upp. Inte nu, aldrig.
5 års planen
Nu för tiden går mina dagar ut på att hela tiden tänka ekonomiskt. Hur ska jag lägga upp min 5 års plan för att det ska fungera ekonomiskt? En 5 årsplan ska alla ha egentligen. Det är bra att ha planer, för att kunna planera ekonomin utifrån den.
Min 5 års plan ser ut så här: (Ingen rangordning)
(- Köpt hus) Inom parentes beroende på jobb situation/skola inom dessa 5 år..
- Sparkontot ska innehava Minst 100 000 kronor
- Iallafall påbörjat min utbildning vid universitetet (troligtvis när jag blivit av med billånet och är helt skuldfri)
- Fått barn
- Stadig ekonomi (blivit av med alla lån och skulder, mitt lån på gamla lägenheten och 2 krediter betalas i år så fort jag fått sålt bilen, lånet på bilen beräknas vara betald om 2 år och 10 Månader)
- Rest utomlands (förhoppningsvis redan nu i september/oktober)
Vissa kanske inte verkar som verkliga mål men det är dem. Att spara ihop 100 000 kronor på 5 år går om jag lägger undan minst 1500 i månaden, och om jag får sålt bilen för den summan jag hoppas på så är detta fullt möjligt då jag minskar mina utgifter med mellan 2-3000 i månaden! Men har man inga mål eller drömmar så kommer man absolut ingenstans. Mål och drömmar är livsviktiga för mig. Annars kan jag lika gärna fortsätta springa runt i detta hamsterhjul som jag befinner mig i just nu och det har jag absolut ingen lust med.
Tröttheten måste försvinna
Då är det dags att jobba igen, och det tar emot idag. Trots att jag sovit 9 timmar så är jag trött. Alltid trött. Det känns liksom aldrig som att jag vaknar riktigt. Jag och sambon ska åka ut idag och titta på hörlurar till min mp3 så jag kan börja med mina promenader igen. Motion, lägga om maten och se till att jag mår bra för övrigt kanske hjälper mig på vägen att få känna mig pigg igen? Jag är riktigt trött, på att känna mig konstant trött och hängig. Det är dags att göra något åt det. Och snart, när jag får sålt min bil så ska jag ta mig en välbehövlig semester utomlands. 2 veckor, jag förtjänar och behöver det nu mer än någonsin. Och Vi behöver det. Vi behöver få bara att fokusera på oss, inte behöva diska, städa, tvätta eller tänka på något annat än att bara njuta av varandra och tiden vi har tillsammans utan förpliktelser..
Kallelsen is here
Yes! Nu har min kallelse till kvinnokliniken äntligen kommit. Den 2a September ska jag dit för en undersökning. Trots att jag vill lägga bebisplanerna på hyllan ett tag, så är det klart att jag vill fortfarande bli mamma, mer än något annat. Så därför kan det vara skönt att veta om det är något fel, eller om det bara helt enkelt är så att det är på grund av min oregelbundna mens som vi inte blivit gravida än. Vi får se vad dem säger och hittar.
Älskade pärla
Nu ligger min älskade pärla ute på internet. Fy f*n vad jag kommer sakna min älskade bil :( Men jag har inget val.. Ska bli skönt att få bort massa lån och krediter så min ekonomi hamnar på rätt köl igen. Får helt enkelt vända det till något positivt.
One step at a time
När jag först flyttade 23 mil från min hemstad. Min trygghet, min familj och mina vänner försvann och jag stod för första gången på egna ben och gjorde något som jag själv ville för första gången under mitt liv. Jag har alltid lyssnat och gjort som alla andra sagt till mig, som tex att min pappa ville att jag skulle läsa Samhällskunskaps programmet på gymnasiet för att jag hade hjärnan, trots att jag egentligen ville läsa något annat. Nu stod jag alltså upp för mig själv och följde mitt hjärta. Jag ville leva tillsammans med min fästman, jag ville bort från min hemstad, jag älskade den här staden från första dagen. Nu har jag lyckats bygga mig ett liv här, nya vänner, ett jobb och min älskade sambo vid min sida.
Men nu börjar prövningarna. Ska jag studera vid universitetet eller fortsätta jobba? Är det värt att leva snålt för att få en grund att stå på med chansen att få ett välbetalt jobb för att ge oss och vår kommande familj en ekonomisk trygghet? Svaret är ganska enkelt. Problemet är att jag först måste klara matematik C kursen, vilket innebär att jag måste jobba 10-11 timmar om dagen inklusive räkna matte på sidan av. Kommer jag klara detta? Jag vet inte, men jag måste försöka. Visserligen har jag orken men jag måste få sålt bilen, dra ner på mina utgifter, ta den där resan till thailand för att ladda om batterierna ordentligt och fokusera på att klara matten, byta jobb och ta mig in på universitetet. Får jag chansen kommer jag ta den. Jag vill verkligen studera, utbilda mig till något ordentligt och få en ekonomisk trygghet. Det är värt alla långa sena nätter, ekonomiska neddragningar och stressen. Viljan är stark just nu. Men först av allt måste jag ordna upp mina ekonomiska bekymmer och det kommer ordna sig så fort jag får sålt bilen. Man kan inte plugga om man har lån och krediter. Jag klarade av detta när jag arbetade inom industrin men inte nu när jag jobbar inom ica eller om jag ska plugga. Dags att vakna upp, ta tag i det och ordna detta på bästa sätt. Hus får komma när tiden är rätt för oss. Det är den inte just nu. Barn likaså. Jag orkar inte gå runt och må dåligt över detta faktum. Vårt barn kommer när tiden är rätt för oss, hoppas jag. Just nu lägger jag all energi på oss och vårat liv som det ser ut idag. Det är lika bra att ordna det först. One step at a time..
Mitt hjärta♥
Min sambo är världens bästa! Det här såg jag imorse när jag skulle åka iväg till jobbet klockan halv 8 imorse:
Det är ingen bukett med rosor, nej det är inget av dyrt värde men han tänkte till, han visste att det där hjärtat på dörren skulle göra hela min dag på jobbet och han hade rätt! Jag har lyst som en stråle på jobbet hela dagen. Min älskade sambo, han kan när han vill :) Han är mitt allt! ♥
Bli mig själv igen
Jag väntar på ett speciellt samtal varje dag. Jag väntar och väntar. Väntan gör ont just nu, varför kan dem inte bara ringa? Det där speciella samtalet kan faktiskt vända runt på hela mitt liv. Jag kanske kan bli mitt gamla jag igen. Den glada, sociala och positiva tjej jag en gång var. Jag är så trött på att vara trött, ha ett humör som en bergodalbana, att vara ledsen ofta och förstås väldigt trött på att känna att jag inte vill träffa någon. Jag har alltid varit den glada, positiva skrattglada människan som alla ville vara med just för att jag hade en sådan positiv energi. Om det finns någon högre makt där uppe, snälla se till att just det där speciella samtalet kommer, SNART!
Under tiden håller jag alla tummar och tår och försöker hålla modet uppe ett tag till..
hemma :)
Nu har jag och sambon varit hemma i min hemstad och hälsat på familj och vänner i 3 dagar. verkligen något som jag behövde. Fick äntligen träffa en väninna som jag inte träffat på 1,5 år då hon har flyttat utomlands och vi satt och pratade gamla minnen om allt roligt vi gjort. Världens bästa minnen, for life! Jag behövde verkligen komma hem och bara få vara ett par dagar. Jobbet tar all min tid och energi så det blir inte mycket ork över till annat. Man kan nog säga att jag är på väg in i väggen, jag har ingen som helst ork till något! Och det värsta är att det går ut över min älskade sambo då jag är irriterad, trött och grinig. Men det är inte hans fel, inte någonstans. Men det är tyvärr han som vår ta smällen när jag är på dåligt humör. Men förhoppningsvis så kommer vi ha råd att åka utomlands snart, väldigt snart hoppas jag. Två veckor obetald semester men va fan, jag orkar inte mera! Vi får helt enkelt spara och snåla så kommer vi kunna åka snart. Inte många kronor till som behövs för att vi ska klara av att betala räkningar trots att vi inte arbetar under dessa 2 veckor. Men det är sådant som man behöver göra för att ha något att se fram emot, så dagarna på jobbet blir uthärdliga. Annars skulle jag inte palla, på riktigt.
