Ny blogg
v.17 (16+1)
Den 9e mars ska vi på rutinultraljudet, spännande! Vi fick en sen tid på kvällen men det funkar för oss, då slipper sambon ta ledigt från jobbet dessutom. Jag hoppas allting ser bra ut med pytte. Usch, vill inte ens tänka tanken på ryggmärgsbråck.. :( Nej positiva tankar! I vilket fall som helst så ska det bli underbart att få se vår lilla bebis igen! :)
Mycket på g
Jag vill återigen tacka alla er som följt min väg till det efterlängtade plusset! Det är mycket tack vare er som jag orkade kämpa in i det sista. Ni har varit ett enormt stöd för mig, och jag uppskattar varenda kommentar jag fått på vägen, Ni är verkligen guld värda!
v.15
Vecka 15
Kroppen: Man kan känna sig nästäppt och ha lätt för att blöda näsblod när man är gravid även om det är mer vanligt under slutet av graviditeten. Nästäppa beror till stor del på den ökade mängden östrogen samt ökad blodmängd som i sin tur mjukar upp brosk och vävnader vilket gör att man blir täppt i de trånga näsgångarna. Det kan i sin tur göra att man snarkar om nätterna. Blodkärlen kan även vidgas vilket medför att man lättare blöder näsblod.
Från vecka 15 kan du göra ett fostervattensprov.
Fostret: Huden är i det här stadiet genomskinlig och man ser blodkärlen. Armarna kan röra sig och händerna kan knytas. Hjärtat pumpar ungefär 28 liter blod/dygn och hjärtljuden kan avlyssnas med en doptone-apparat. Fostrets hud är tunt och täcks av ett tunt skikt hår som kallas lanugo-hår.
Mina tankar och funderingar:
Herregud, redan vecka 15?! Efter att skolan dragit igång har veckorna bara rusat förbi. Det är helt otroligt. I december månad var jag så orolig för missfall innan v.12 men efter att skolan började i januari har tiden bara sprungit förbi och jag har inte haft tid för att fundera på det där. Fruktansvärda sura uppstötningar har jag nu för tiden och "hickar" till ofta, ungefär som att jag dragit i mig för mycket luft. Törstig, fruktansvärt törstig är jag också. en vatten flaska i väskan är ett måste! Vet inte riktigt vad detta beror på men jag får väl försöka dricka ännu mer vatten helt enkelt.
Politikhormoner, finns det? :)
Jag är rädd för framtiden, vad händer om jag blir sjuk? jag är rädd för vilken värld mitt barn kommer leva i, men så länge jag lever så tänker jag rösta på socialdemokraterna. Jag håller inte med ALLT dem står för, men däremot håller jag med om betydligt mer där, än hos moderaternas politik. Sossarna ser ett värde i den enskilda individen, en människas liv är faktiskt värt något i deras ögon, men så är det tyvärr inte för moderaterna..
Är bara tvungen!
Jag blir så irriterad på alla iqbefriade svenskar som kommenterar på aftonbladet och andra sidor om just politik. Jag menar seriöst, hur många blåmesar är det som kommenterar som inte har mer bakom pannloben än en skalad banan? Ja visst, socialdemokraterna införde det ena och det andra under sina år i regeringen, men sluta ta upp det som ett argument! Moderaterna har haft 5 år på sig att göra ändringar men det har dem inte tid med, eller? Dem har fullt upp med att stoppa mer pengar i de rikas fickor så att de fattiga ska vakna upp och inse att dem är just det, fattiga. Öka klyftorna, ta pengar från de fattiga o ge till dem rika, utförsäkra de sjuka, för en cancersjuk mår inte fysiskt och pyskiskt illa, han ska bara gå igenom lite strålningsbehandling som tar all energi, gör att han tappar allt hår, gör han illamående och får han att må psykiskt dålig då han inte vet hur det blir i framtiden. Cancer kan ju komma tillbaka, men what the hell han kan allt arbeta ändå, så trött och illa kan det inte vara. Vi rika knösar måste ju få ut alla lata i arbete så vi kan få våra superbonusar. En deprimerad person är ju egentligen inte deprimerad, det är bara människor som inbillar sig att dem mår psykiskt dåligt. Äh vi tar o utförsäkrar dem, det borde motivera dem att börja arbeta igen. Säkert..
Ja just det, jag glömde ju nästan att nämna det här med fas3, som rent ut sagt är ren modern slavhandel. Här alla företagare, här får ni gratis arbetskraft i 3 månader inklusive 5000 kronor i fickan per praktikant! Fan va bra, då sjunker arbetslöshetsstatistiken och vi kan skylta med det i valet senare. Skit i det faktum att praktikanten får bidrag från försäkringskassan på endast 3500kronor för att arbeta 40 timmar i veckan för att göra precis samma arbetsuppgifter som de anställda med riktig lön. Att man får en chans till arbete är rent skitsnack! Ut med den gamla praktikanten och in med en ny, vi får ju pengar för att ta emot gratis arbetskraft, varför i helvete skulle jag som företagare någonsin anställa någon som kostar skjortan när jag istället får pengar för att ta in en praktikant några månader?
Sen att praktikanten kanske har barn struntar vi i, dem får väl vända sig till socialen om dem behöver mer pengar. Dra åt svångremmen för ALLA sjuka och ALLA arbetslösa för det är bara lata personer allihopa och ingen är ju egentligen riktigt sjuk, och ingen vill ju faktiskt ha ett arbete att gå till. Men sen har ju Reinfeldt aldrig varit cancer sjuk, han har aldrig varit arbetslös, han har aldrig behövt gå till socialen med skammen och förnedringen. Vissa har haft tur och blivit matade med silversked sen födseln.
Jag är socialdemokrat ända in benmärgen, finns inget som någon kan säga som får mig att konvertera till den blå sidan. Om jag är en vanlig anställd med hyffsad lön (som jag var när jag arbetade inom industrin), så har jag inget emot att ge några futtiga hundralappar mer i skatt till staten för att de sjuka ska kunna vara just det. Istället för att jag som har lön och är frisk ska kunna roa mig med 300 kronor extra på bankkontot. För vem vet, imorgon kanske jag blir påkörd, eller halkar på isen och bryter ryggen, eller får reda på att jag har bröstcancer, men tro fan inte att regeringen kommer stå där och ta hand om mig för det inte. Trots att jag har arbetat och betalat skatt större delen av mitt liv, så skulle dem fan inte ställa upp för mig om jag blev sjuk. Det spelar ingen roll i deras ögon om du arbetar eller inte. För du är inte så skadad eller sjuk som din läkare säger att du är. Du är ingen människa längre, du är bara en nickedocka som ska arbeta in pengar åt staten som sparkar på dig om du sedan behöver deras hjälp. Så politikerna utförsäkrar dig istället för du är lat, och du får gå på socialbidrag eller i värsta fall om du har cancer, söka bidrag från cancerhjälpen. Om du inte är lika rik som politikerna eller vdn för volvo förstås, då har du ju råd med bästa vården, du har råd att vara hemma, du har helt enkelt råd att vara mänsklig.
En slags inre stress
v14+2
De flesta börjar få en liten mage. Om du tidigare fött barn blir magen oftast större mycket tidigare.
Fostret: Öronen är placerade där de ska vara och har fått den rätta formen. Alla större organsystem är nu färdiga och njurarna tillverkar urin. Fostret befinner sig nu i en snabb fas av tillväxt. Benen är längre än armarna och det finns gott om fostervatten som fostret simmar runt i.
Mina egna tankar och funderingar:
Det är så skönt att veta vilken vecka jag är i äntligen. När någon frågar vilken vecka jag är i så behöver jag inte säga "typ i v.12" utan jag kan säga "v.14+2". Det är väldigt skönt, även om datumen kan kommas att ändras så utgår jag förstås från barnmorskans beräkningar på Kubtestet. Illamåendet är kvar, lite svagare än förut men morgonillamåendet är kvar och jag måste börja dagen med frukost annars mår jag riktigt illa. Mina hormoner är hopplösa, igårkväll grät jag i en halvtimma konstant för att min sambo var 20 minuter försen hem, vilket innebar att han missade de 10 första minuterna på melodifestivalen och jag kände mig så ensam. Fånigt då jag visste att han var på väg hem, men det spelar ingen roll för hormonerna. Haha idag skrattar vi bara åt det. Men det var inte roligt igår när det hade satt igång, herregud säger jag bara (med ett stort leende på läpparna:)
Kubtest, check!
Kubtestet gick bra, vi fick en låg riskbedöming 1:20 000 så det känns helt underbart! Att vi fick se vår lilla krabat en gång till gjorde ju saken bara bättre :) Det var en sprallig liten bebis och eftersom h*n inte ville vända på sig fick jag ställa mig upp en stund och hoppa omkring litegranna, till slut la h*n sig så barnmorskan kunde se vätskespalten. Busunge! Och det känns så skönt att nu fått veta BF och vilken vecka jag är i, vecka 13+4 och Bf 4e augusti :) Trots att det kan komma att ändras igen så vet vi nu ungefär och behöver inte säga "jag tror jag är i vecka 12" längre. Det känns väldigt skönt. Så kort och gott har det varit en riktigt bra dag :) 
Bebis mage ^^
Enligt barnmorskans åsikt sist gång så går jag in i v.13 idag. Imorgon är det dags för nytt KUB-test, men den här gången är jag inte så nervös som sist. Nu vet jag ju hur det ser ut, hur det går till och vad vi har att vänta oss. Jag håller alla fingrar och tår för att vi får bra odds för det här med downs. Jag hoppar verkligen det, och hon som gjorde ultraljudet sist gång lugnade mig lite med att jag är ung så chanserna är nog ganska små. Men man vet aldrig. Så är det ju. Iallafall så ska det bli så roligt att få se vår lilla bebis en gång till :)
Suck, ja, jag har insett att jag är en av de där som fått en gigantiskt uppblåst mage med en
massa svullna tarmar (kan vi ju påstå iallafall). Men jag har börjat vänja mig vid min nya kropp
och kanske just därför känner jag mig inte lika stor längre. Och jag har faktiskt bara gått upp 4 kilo(från inskrivning tills nu:P) helt okej enligt mig.. Sen är bilden tagen i lite konstig vinkel, men det blir så när man som amatör tar kort själv ^^
Kämparglöden
Men jag kan inte hjälpa att jag tänker på de kvinnor som fortfarande kämpar för den där siffran 3. En del bloggar jag läst under min tid, där vi stöttade och kämpade tillsammans, fortsätter deras resa, och jag håller alla fingrar och tår för att det snart ska bli deras tur! Jag har rest på den vägen, och den är väldigt lång, och den tar aldrig slut. Jag förstår att dessa kvinnor inte kan vara glada för deras vänner, jag har själv varit i den positionen. Att inte kunna glädjas, eller stötta sina vänner, är en hemsk känsla. Men när man själv lyckas bli gravid, så kommer samvetet ikapp, men jag har haft tur med mina vänner. De flesta har haft förståelse. Och istället för att gränna sig och må dåligt, så kan man glädjas med varandra. För att få vara gravid, är en naturlig del i en kvinnas liv. Och jag sörjer med dem som fortfarande kämpar, och jag kämpar med dem, i mitt hjärta.
Usch och fy
Hela veckan har jag legat i feber och en fruktansvärd huvudvärk som vägrar ge mig sig! Men nu äntligen börjar allting släppa, hoppas jag iallafall, den där febern har liksom hoppat upp och ner. Men pratade med sjukvårdsrådgivningen imorgon och troligtvis lät det som en infektion och lite som spänningshuvudvärk, och fick lite tips på vad jag kan göra för att lindra huvudvärken. 3 Uppsatser och 1 prov inlämnat denna vecka, pust! Dem kör hårt med oss vill jag lova. Men det är väl så när man läser 6 distans kurser och 3 kurser i skolan.. Tagit på mig lite för mycket kanske? Jag kämpar på så länge det går.
Annars rullar det på, eftersom jag varit så trött och illamående de senaste dagarna och haft feber så har jag inte vetat om det är på grund av graviditeten eller infektionen som jag mår som jag gör. Men fy vilken vecka det har varit! Det händer inte så mycket annars just nu, jag har fått köpt en mamma tröja på HM, tänkte så har jag något att växa i ett tag. Jag har ju köpt lite bebiskläder också som jag har tänkt och visa, och på tisdag nästa vecka ska vi på KUB-testet igen. Vi får se vår bebis en gång till ♥
Kärleken i mitt liv♥
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna falla så hårt för någon. Jag föll pladask första gången jag såg honom. Han stod där framför mig och var så vacker, en kyss från mig på hans kind och han var fast. Efter nästan ett år av distansförhållande tog jag det stora beslutet att flytta 23 mil från min hemstad. Från allt jag kände till, för ett helt nytt kapitel i mitt liv. Det är det bästa beslutet jag någonsin tagit. Idag 2,5 år senare ska vi 2 bli 3! Vår egna lilla familj. Som vi har längtat. Nästan 1,5 år tog det för oss att kunna bilda vår familj. Det känns så rätt, allting.
När jag lägger mig bredvid min vackra sambo på kvällarna och kryper tätt intill hans famn, då vet jag, att här vill jag vara. När jag vaknar på morgnarna av hans djupa andetag och inte kan släppa blicken från hans vackra kropp och ansikte, då vet jag, här vill jag vara. När han kysser mig med sina underbara läppar, pirrar det i hela min kropp från topp till tå. Vi kan bråka, tjafsa och gräla. Vi var till och med på väg att gå skilda vägar i somras. Men vår kärlek är större än våra egon. Ett liv utan honom, är ett liv utan min själ. Han gör mig lycklig, det är det enda som spelar någon roll. Du underbara man, utan dig är jag inte hel♥
Snart så :)
Tack alla ni för era fina kommentarer om min viktångest, det har faktiskt börjat släppa lite där med. Jag stod bland annat i ett provrum igår och provade en mamma tröja på HM, och min rumpa såg inte sååå stor ut och det såg ut som att min mage var en liten gravmage. I mina ögon iallafall, och det är det viktigaste. Jag ska nog bara vänja mig vid min nya kropp. Jag har ju fått större bröst, något positivt iallafall :)
Bebisen♥
Igår var vi på KUbtestet, men tyvärr så fick vi inte reda på något då hon tyckte att det var för tidigt, så tydligen är jag en vecka mindre gången än jag trott så jag går in i vecka 11 nästa vecka. Suck, jag blir så ledsen. Jag som har haft viktångest innan jag blev gravid så blev det ett tufft bakslag och då det är en bebis så vart jag ännu mer ledsen. Inte för att det inte var tvillingar men för det faktum att jag gått upp så mycket i vikt och det bara var en bebis och jag är en vecka mindre gången. Så det var nog en blandning av besvikelse och ångest för vikten. Men självklart var det häftigt och roligt att få se vår bebis på ultraljudet! Och vi såg jättetydligt hur hjärtat slog, vilket gjorde mig lite lugn iallafall. Så vi ska tillbaka om två veckor för ett nytt ultraljud och får se vår bebis en gång till! Något positivt :) Här kommer iallafall ultrabilden som vi fick med oss hem, vår älskade lilla bebis ♥
Vecka 11
Vecka 11
Kroppen: Det syns fortfarande inte att du är gravid, men du kan känna det mycket tydligt. Den trötthet som många känner är ett tecken på att man ska ta det lugnt. Vissa kan känna sig svimfärdiga om de tvingas stå upp en längre tid, till exempel på bussen. Det beror på att blodtrycket är lägre.
Fostret: Huvudet är nu rundare och ögonlocken är tydligare, de har redan öppnats och kan slutas vid beröring. Händerna kan också stängas vid beröring. Nu är fostrets alla viktiga organ i stort sett färdiga och ska bara växa i storlek. Ännu kan du inte känna att fostret rör sig, men vid ett ultraljud kan man se rörelser.
Mina tankar och funderingar:
Illamåendet börjar släppa allt mer vilket är väldigt skönt, men tröttheten består. Den är tuff fortfarande. Nu börjar vi närma oss den "säkra" veckan och det känns lite lugnande. Jag har svårt att somna på kvällarna trots tröttheten då jag inte hittar någon ro. Jag ligger och vrir och vänder på mig, tankarna snurrar runt och jag ligger bara och grubblar på olika saker, främst vår ekonomi. Trots att jag har en risk att få lägsta föräldrapenningen så klarar vi oss gott på våra båda inkomster. Inga problm liksom. Men jag vill veta hur mycket jag kommer få ut, så jag kan planera utefter det. Jag vill veta att jag får lägsta bara för vetandets skull. Så fkassan skickar hem papper för mig redan nu, så jag ska slippa ligga och grubbla. Det är viktigt med sömn.
Full rulle!
Jag var på mammafika igår, och det var väldigt trevlig! Fick träffa lite nya människor och dela tankar och känslor med andra i samma sits :) Så ser väldigt mycket fram emot nästa träff!
Och på fredag ska vi få se vår lilla bebbe i magen♥ Då är det dags för KUBtestet. Väldigt spännande! :) Åh vad jag längtar! ♥
Andra gravida
Och på söndag ska jag på min första mammafika med andra gravida som jag träffat på familjeliv. Det ska bli så roligt! För vi alla är i ungefär samma vecka och ungefär samma åldrar. Då knyter jag lite andra kontakter här i Örebro också och det är bara roligt om jag finner några nya vänner. Jag som bott här uppe i 1,5 år nu, så känns det skönt att börja få lite nya kontakter och lära känna lite nya människor :) Så det ser jag riktigt fram emot!
Varför har vi valt att göra KUBtestet?
Alla vill vi föda friska barn, det är det enda viktiga. Men får man veta att det nästan är 100% chans att barnet har downs, så vill vi inte föda barnet. Det är inte det att vi inte skulle älska barnet! Absolut inte! Det skulle få precis lika mycket kärlek av oss som vilket annat barn som helst. MEN, omvärlden skulle inte se det på samma sätt. Jag vill inte föda ett barn till ett liv där det kommer vara bundet till läkarvård och assistenter för resten av dess liv! Att låta folk titta snett på mitt barn för att han/hon har ett annorlunda utseende. Att låta barnet gå i särskola, i särklass och vara en av de "utstötta" är inte min dröm för mitt barn (jag vet att "normala" barn också blir utstötta, men ni förstår vad jag menar). JAG anser att det är själviskt att medvetet föda ett skadat barn till livet. JAG tycker det är själviskt att veta att jag föder ett barn med ett kromosom fel, som kommer få lida av det hela sitt liv.
Det är ett stort beslut och vem vet, vi kanske tänker annorlunda i situationen om den kommer. Men detta är ett beslut som ingen kan påverka. Det är upp till oss. Jag tycker inte man ska kasta skit på de föräldrar som väljer att göra abort i den situationen. Jag klandrar inte dem som väljer abort i den situationen faktiskt och jag klandrar absolut inte dem som väljer att gå vidare med graviditeten heller. Har man själv inte varit i den situationen där man får ett sådant besked så ska man absolut inte förkasta dessa föräldrar. Jag tycker att det är upp till var och en. Alla är vi olika, och jag är en av dem som känner mig självisk om jag föder ett barn till livet med denna skada. Punkt slut. Jag har min familj på min sida och min sambo som känner likadant. Men det är VÅRT beslut och ingen annans. Det är inte andra som ska leva med vårat barn om det har downs, det är vi som ska leva med det och därför är det upp till oss om vi ska fortsätta graviditeten eller inte. Och så är det för alla gravida. Det är erat barn, erat liv, ingen annans! Alla beslut man fattar under en graviditet är upp till er själva.
Nu vet vi inte det än, och självklart hoppas jag på ett friskt litet knyte! (Precis som alla andra som väntar barn). Den 14e januari ska vi göra ultraljudet och får då en riskbedömning. Jag längtar så tills vi får se den lilla (dem små) på tv rutan! :)
Vecka 10
Vecka 10
Kroppen: Nu är det många som är känsligare än vanligt. Det beror på att man påverkas av en mängd hormoner. Trötthet, irritation och många funderingar kring framtiden är vanligt. Som partner kan det vara svårt att förstå vad som händer då det ofta går mycket fort från det att den blivande mamman mår bra till att hon känner sig gråtfärdig.
Alla kvinnor som fyller 35 år innan barnet föds erbjuds ett så kallat KUB-test, men även yngre kvinnor kan göra det vid särskilda omständigheter. KUB-testet används för att beräkna sannolikheten för att du väntar ett barn med Downs syndrom. KUB-testet består av en ultraljudsundersökning där man mäter nackuppklarningen (NUPP) hos fostret, samt ett blodprov som tas minst fyra dagar före ultraljudet.
Om testet visar på riskfaktorer kan man gå vidare med ett fostervattensprov eller moderkaksprov. Dessa provtagningar är dock inte riskfria, utan kan innebära en ökad risk för missfall.
Fostret: Nu är embryoperioden över. Moderkakan gör sig redo att ta över näringstillförseln. Det tar dock ett par veckor för moderkakan att mogna innan den kan överta gulkroppens funktion. Fingrar och tår är helt åtskilda och smaklökarna börjar bildas. Nu kan man skymta början till alla 20 mjölktänderna. Äggstockarna eller testiklarna är utvecklade. Rörelserna är kraftigare och fostret börjar kunna ändra läge i livmodern. Den lilla svansen har försvunnit och huvudet får alltmer mänskliga drag. Fostret har ett ansikte med spädbarns-profil. Hög rundad panna, liten uppnäsa och en mer markerad haka.
Mina tankar och funderingar:
Nu börjar jag närma mig den "säkra" perioden, och för varje dag så minskar min oro för missfall. Men rutinen vid varje toalett besök försvinner inte, kommer den någonsin göra det? Det kan ju gå snett under hela graviditeten. Jag gör så gott jag kan och försöker njuta istället för att oroa mig för vad som kan hända. KUB testet är bokat och snart får vi se vårt lilla knyte /knyten i magen. Visst att jag gråter lätt för ingenting, men det som är jobbigast nu är tröttheten och illamåendet då det kommer och går. Vissa dagar mår jag otroligt bra, och vissa dagar mår jag riktigt illa. Det som oroar mycket nu är också ekonomin, hur kommer min mammapenning bli? Jag vet att vi kommer klara oss galant, räkningar kommer bli betalda och vi kommer ha mat på bordet och vi kommer ha lite över varje månad, men räcker det? BM säger att sådana här tankar är normala, men det stressar upp mig inombords så ett möte med försäkringskassan vore kanske inte så dumt? Min mage är inte lika svullen längre, så känner mig inte lika upplåst och tjock längre. Skönt! Sambon har fortfarande lite svårt att förstå att vi faktiskt ska bli föräldrar men det börjar sjunka in alltmer för honom. Tror det blir mer verkligt när han får se bebben på ultraljudet och när han kan känna bebben sparka lite längre fram under graviditeten.. :)
