villblimammasnart

Jag kan inte förklara i ord hur skönt det känns efter så mycket velande och icke vetande om hur jag ska lägga upp min framtid, äntligen har kommit fram till en plan. En realistisk plan, som faktiskt är genomförbar. Så länge jag kommer in på programmet det vill säga. Om jag inte kommer in får jag väl ta det länge fram. Ändra planen lite. Hur vet jag inte, men jag vill inte tänka på det i denna stund då jag är helt upprymd av glädje och vetskapen om att jag nu äntligen har hittat rätt väg för mig. Och skulle jag komma in på universitetet, skulle jag bli gravid och måste avsluta studierna redan första terminen så är det ingen fara. Det finns alltid lösningar! Nu längtar ag verkligen till sambon kommer hem så jag kan kasta mig i hans armar och pussa på honom och äntligen visa att hans Sophie är på väg tillbaka till att bli sig själv igen! :)