Hormoner spelar spratt
Toalett besök väldigt ofta, en enorm trötthet, tycker brösten ser större ut, magen ser svullen ut. Symtomen finns där, men jag vet sen tidigare att hormoner kan spela kroppen ett spratt. Min mens tog slut igår, så jag antar att min kropp och hjärna är duktiga på att lura mig själv..
Orättvist av mig kanske?
Vi visste redan, att testet skulle vara positivt. Min vän, närmsta vän är nu gravid. Precis som min andra närmsta vän. Mina två bästa vänner är nu gravida. Jag är kvar, ensam med min oregelbundna mens. 97 dagar är det kvar till nästa ägglossning. Om mitt mönster om 3 månaders mellanrum stämmer. Vilket det verkar göra. Det kunde varit längre, men det kunde ju varit kortare. Min mens kunde ha varit regelbunden men nu är den inte det. Jag får snällt vänta på min tur. Som det verkar ta väldigt mycket längre tid än för alla andra. Ja jag kanske låter bitter, jag kanske låter avundsjuk men det är så läget är. Jag tycker livet är orättvist. Det bara är så. En efter en blir dem gravida, efter bara några ynka månader, gång på gång blir dem gravida. Jag vet inte ens OM jag KAN bli gravid. Har aldrig varit gravid. Vet inte hur det känns, jag vet inte ens hur det känns att få plussa..
Jag försöker verkligen att tänka om, tänka efter, tänka positivt. Både jag och sambon har fasta jobb nu, vi har ett fint hem (dock vill jag ha större vid utökning av familjen), vi har bil, vi har körkort båda två, vi kan spara undan pengar så när våran tid kommer så kan vi köpa det vi vill till vårat lilla knyte. Men det gör fortfarande ont, så fruktansvärt ont! Det känns så orättvist. Jag stressar inte, jag funderar bara för mycket. Men sådan är jag, och har alltid varit. Mina två bästa vänner är nu gravida, dem är lyckliga, jag kan inte prata med dem längre om hur jag känner med det här med barn. För det enda dem kommer säga är att ni kommer lyckas snart, det är er tur nästa gång, sluta stressa, njut av sambolivet nu.. Men jag har njutit av sambolivet, det rullar bara på. Jag stressar inte på det sättet ni tror, och nej det är verkligen inte vår tur nästa gång. För om 97 dagar har jag ägglossning igen, och chansen att jag blir gravid är ynkligt liten! Är det verkligen tillåtet av mig att gråta? Är det tillåtet av mig att inte kunna känna lycka för mina bästa vänner just nu? Är det verkligen tillåtet av mig att tycka att det är orättvist? Eller är det orättvist av Mig att känna och tycka så här?
Pergotime
Jag läste om någonting som heter pergotime på internet. Det är tydligen något ägglossningspreparat som sätter igång ägglossningen alltså. Kanske kan vara värt för mig som har ägglossning var 3e månad? Det fanns en del biverkningar som oroar mig bara. Var inne på något forum och en del hade inga biverkningar alls och var gravida, medans vissa hade några få biverkningar. Det finns en som skrämmer mig, 1 av 10 drabbas av flerbarns graviditet, alltså tvillingar eller tom trillingar. annars brukar siffran ligga på 1 av 100! Men det är ju ett billigt pris egentligen för att få ett (eller flera) barn. Det kan ju vara värt att kolla upp efter sommaren om det inte har hänt något innan dess. Allt jag kan göra nu är att vänta, hoppas, drömma och önska fram till augusti då jag beräknar att min ägglossning kommer..
Räknat ut ett mönster..
Imorse kände jag värken i magen, och så klart, mensen kom. Jaha, det är bara att skriva upp i kalender tänkte jag. Men insåg då att jag börjar se ett mönster. För 3 månader sedan fick jag mensen 2 veckor efter att jag hade haft mycket flytningar, ömma bröstvårtor och molande värk under magen(ägglossningen alltså). Och samma sak hände för 2 veckor sedan, och nu kom mensen. Alltså är min menscykel 28 dagar, var 3e månad. Alltså har jag regelbunden mens, fast med ett mellanrum på 3 månader istället för varje månad som "normala" kvinnor har. Det viktiga nu är att jag ser ett mönster och ska hålla utkik efter signalerna nästa gång, och ska då införskaffa ÄLtest för att öka chanserna. Det dröjer antagligen 3 månader till nu då, men det känns skönt att jag börjar se ett mönster och kan börja räkna ut ungefär vart jag är i cykeln. Det får väl helt enkelt ta längre tid för oss än vad det gör för de flesta andra. Vi blir det där paret som kommer få vänta, kämpa och hoppas under längre tid än normalt. Men vår tid kommer nog, när det är rätt för oss.
Dumma skrämmande tankar
Dumma elaka tanke, försvinn! Tycker inte om denna skrämmande tanke. Men det kanske är lika bra att försöka intala sig själv att vi är ett av dem där paren som kommer få försöka i flera år, med utredningar, IVF försök, hormonbehandlingar och Ältest och gud vet vad. Kanske är lika bra att gå in med den inställningen. För att inte förstöra oss själva. Kanske är lika bra att jag inte blir gravid inom det närmsta året. Måste försöka fokusera på nya jobbet och allt vad det innebär. Det passar inte in med en graviditet just nu. Oavsett hur ont det gör, oavsett hur mycket vi än vill, oavsett hur mycket det brinner i oss. Kanske lika bra att ge upp. Ta det som det kommer. Men hur gör man det? Jag har försökt. Vi har försökt slå bort tankarna, önskan och försöken. Men hur bär man sig åt, egentligen? När det verkar så enkelt att bli med barn för andra. Och så svårt för oss. Varför är det så svårt för oss? Vad gör vi för fel? Dumma tankar, försvinn. Dumma önskan, försvinn. Jag vill bara slippa känna smärtan, jag vill vara glad för mina nära, men hur ska jag kunna klara av detta när det gör så ont samtidigt? Hur ska jag kunna glädjas med dem jag älskar när det svider och känns så orättvist?
Måste bara rensa lite
Rent ekonomiskt är det skit just nu. Alltså bottenskrapet. Sambon får betala en hel hyra för 3e gången på 6 månader för att jag ska ha råd med alla räkningar. Jag är så trött på det här. Allt jag vill är att få ett fast jobb, en stabil inkomst, skapa mig ett familjeliv med barn, hus, volvo, hund och giftermål förstås. Jag vill kunna ha det där svensson livet då man vaknar av barnskrik kl6 på morgonen, frukost tillsammans med pappa och barn, jag vill ha gröt överallt i köket, långa promenader med vagnen och fika hos vännerna där skratt efter skratt avlöser varandra då barnen hittar på bus och säger roliga saker.
Jag vill bara att mitt liv ska få en stabil gång någon gång. Jag hade det, för snart 2 år sen, efter det har det bara gått utför. Humöret går upp och ner och jag märker att det tär på oss. Vi bråkade i telefon imorse, igen, och förstås om pengar. Är det konstigt att jag låter nere, arg och är deprimerad när jag månad efter månad inte har råd att betala mina räkningar? Det är inte meningen att låta det gå ut över honom, han är ju det enda ljuset i mitt liv just nu. Han är min klippa, han är den som ger mig lugnet när stormen drar förbi.
Det kanske verkar konstigt att vi vill skaffa barn när vår ekonomi är knappt, men det är nog inte så illa som det låter. Jag som förstorar upp det hela. Jobbfronten börjar ju lösa sig, ekonomin är på väg sakta men säkert att bli stabil. Jag ska bara stå ut ett litet tag till. Sambon har ju fast inkomst så det är inga problem, jag vet dem som har det värre. Men jag var bara tvungen att skriva av dessa ord, då dem fastnat i mitt huvud. Först en kort promenad och sen vika tvätt, det rensar tankarna otroligt bra! Jag älskar att vika tvätt..
berg och dalbana som aldrig tar slut
Mina känslor går verkligen som en berg och dalbana när det gäller bebistankar. Jag vill inget hellre än att få vara gravid, att bli mamma är en av de stora pusselbitarna som saknas. Hus och ett fast arbete kommer därpå. Men anställningsformen ser ut att komma att ändras för mig, till det positiva. Hus får vi helt enkelt spara och snåla för att få ihop till. Det kommer dröja men några kronor varje månad blir en stor summa till slut. Men just på det känslomässiga stadiet, känslorna och drömmarna om att få ett barn som vi ska vårda, ömma, uppfostra, uppleva, fira och allt vad det nu kan innebära är så stark periodvis. Det är olika från timma till timma, från dag till dag. Varför är det så svårt för mig att bli gravid? Tänk om vi kommer bli det där paret som måste slita med IVF och utredningar och kämpa för den där ungen. Tänk om vi faktiskt aldrig kommer kunna få egna barn? Adoptera ett barn är inte ens i närheten samma sak! Jag vill uppleva graviditeten, allt som har med den att göra. Jag vill känna den där speciella lyckan vid första sparken, jag vill ha ömma bröst, jag vill ha illamående, jag vill ha en klotrund mage som är i vägen, jag vill känna den där speciella lyckan när vårat gemensamma barn kommer ut och skriker sina första ord i den otäcka världen för första gången.
Något som är positivt dock, är att jag tror jag listat ut hur jag ska veta när jag har ägglossning. Mina bröstvårtor blir väldigt ömma, jag får extremt mycket flytningar (även genomsklinliga), och en molande värk under magen nere vid äggstockarna, ungefär som mensvärk. Jag hade detta i helgen nämligen. Och sist gång jag hade sådan värk, var i slutet av Januari. Så den är ju inte regelbunden, men det känns skönt att jag vet vilka symtom jag ska leta efter.
