villblimammasnart

Vecka 10

Kroppen: Nu är det många som är känsligare än vanligt. Det beror på att man påverkas av en mängd hormoner. Trötthet, irritation och många funderingar kring framtiden är vanligt. Som partner kan det vara svårt att förstå vad som händer då det ofta går mycket fort från det att den blivande mamman mår bra till att hon känner sig gråtfärdig.

Alla kvinnor som fyller 35 år innan barnet föds erbjuds ett så kallat KUB-test, men även yngre kvinnor kan göra det vid särskilda omständigheter. KUB-testet används för att beräkna sannolikheten för att du väntar ett barn med Downs syndrom. KUB-testet består av en ultraljudsundersökning där man mäter nackuppklarningen (NUPP) hos fostret, samt ett blodprov som tas minst fyra dagar före ultraljudet.
Om testet visar på riskfaktorer kan man gå vidare med ett fostervattensprov eller moderkaksprov. Dessa provtagningar är dock inte riskfria, utan kan innebära en ökad risk för missfall.

Fostret: Nu är embryoperioden över. Moderkakan gör sig redo att ta över näringstillförseln. Det tar dock ett par veckor för moderkakan att mogna innan den kan överta gulkroppens funktion. Fingrar och tår är helt åtskilda och smaklökarna börjar bildas. Nu kan man skymta början till alla 20 mjölktänderna. Äggstockarna eller testiklarna är utvecklade. Rörelserna är kraftigare och fostret börjar kunna ändra läge i livmodern. Den lilla svansen har försvunnit och huvudet får alltmer mänskliga drag. Fostret har ett ansikte med spädbarns-profil. Hög rundad panna, liten uppnäsa och en mer markerad haka.

Mina tankar och funderingar:
Nu börjar jag närma mig den "säkra" perioden, och för varje dag så minskar min oro för missfall. Men rutinen vid varje toalett besök försvinner inte, kommer den någonsin göra det? Det kan ju gå snett under hela graviditeten. Jag gör så gott jag kan och försöker njuta istället för att oroa mig för vad som kan hända. KUB testet är bokat och snart får vi se vårt lilla knyte /knyten i magen. Visst att jag gråter lätt för ingenting, men det som är jobbigast nu är tröttheten och illamåendet då det kommer och går. Vissa dagar mår jag otroligt bra, och vissa dagar mår jag riktigt illa. Det som oroar mycket nu är också ekonomin, hur kommer min mammapenning bli? Jag vet att vi kommer klara oss galant, räkningar kommer bli betalda och vi kommer ha mat på bordet och vi kommer ha lite över varje månad, men räcker det? BM säger att sådana här tankar är normala, men det stressar upp mig inombords så ett möte med försäkringskassan vore kanske inte så dumt? Min mage är inte lika svullen längre, så känner mig inte lika upplåst och tjock längre. Skönt! Sambon har fortfarande lite svårt att förstå att vi faktiskt ska bli föräldrar men det börjar sjunka in alltmer för honom. Tror det blir mer verkligt när han får se bebben på ultraljudet och när han kan känna bebben sparka lite längre fram under graviditeten.. :)