villblimammasnart

Några av er har frågat varför vi har valt att göra KUB testet. Och det är ganska många anledningar. För det första vill vi gå på ultraljudet, för det andra vill vi veta oddsen för en kromosomsjukdom på fostret. Det kan tyckas illa i många ögon, men vi har redan innan vi vart gravida vetat om att vi vill göra detta test. Personligen så tycker jag att det är upp till alla föräldrar om man vill göra det eller inte. Och vi vill göra det därför att får vi dåliga odds så vill vi göra fostervattensprovet och får vi svart på vitt att barnet har tex downs syndrom så är vi överens om en abort. Vänta nu, bli inte upprörda än. Låt mig förklara.

Alla vill vi föda friska barn, det är det enda viktiga. Men får man veta att det nästan är 100% chans att barnet har downs, så vill vi inte föda barnet. Det är inte det att vi inte skulle älska barnet! Absolut inte! Det skulle få precis lika mycket kärlek av oss som vilket annat barn som helst. MEN, omvärlden skulle inte se det på samma sätt. Jag vill inte föda ett barn till ett liv där det kommer vara bundet till läkarvård och assistenter för resten av dess liv! Att låta folk titta snett på mitt barn för att han/hon har ett annorlunda utseende. Att låta barnet gå i särskola, i särklass och vara en av de "utstötta" är inte min dröm för mitt barn (jag vet att "normala" barn också blir utstötta, men ni förstår vad jag menar). JAG anser att det är själviskt att medvetet föda ett skadat barn till livet. JAG tycker det är själviskt att veta att jag föder ett barn med ett kromosom fel, som kommer få lida av det hela sitt liv.

Det är ett stort beslut och vem vet, vi kanske tänker annorlunda i situationen om den kommer. Men detta är ett beslut som ingen kan påverka.  Det är upp till oss. Jag tycker inte man ska kasta skit på de föräldrar som väljer att göra abort i den situationen. Jag klandrar inte dem som väljer abort i den situationen faktiskt och jag klandrar absolut inte dem som väljer att gå vidare med graviditeten heller. Har man själv inte varit i den situationen där man får ett sådant besked så ska man absolut inte förkasta dessa föräldrar. Jag tycker att det är upp till var och en. Alla är vi olika, och jag är en av dem som känner mig självisk om jag föder ett barn till livet med denna skada. Punkt slut. Jag har min familj på min sida och min sambo som känner likadant. Men det är VÅRT beslut och ingen annans. Det är inte andra som ska leva med vårat barn om det har downs, det är vi som ska leva med det och därför är det upp till oss om vi ska fortsätta graviditeten eller inte. Och så är det för alla gravida. Det är erat barn, erat liv, ingen annans! Alla beslut man fattar under en graviditet är upp till er själva.

Nu vet vi inte det än, och självklart hoppas jag på ett friskt litet knyte! (Precis som alla andra som väntar barn). Den 14e januari ska vi göra ultraljudet och får då en riskbedömning. Jag längtar så tills vi får se den lilla (dem små) på tv rutan! :)