villblimammasnart

Rent ekonomiskt är det skit just nu. Alltså bottenskrapet. Sambon får betala en hel hyra för 3e gången på 6 månader för att jag ska ha råd med alla räkningar. Jag är så trött på det här. Allt jag vill är att få ett fast jobb, en stabil inkomst, skapa mig ett familjeliv med barn, hus, volvo, hund och giftermål förstås. Jag vill kunna ha det där svensson livet då man vaknar av barnskrik kl6 på morgonen, frukost tillsammans med pappa och barn, jag vill ha gröt överallt i köket, långa promenader med vagnen och fika hos vännerna där skratt efter skratt avlöser varandra då barnen hittar på bus och säger roliga saker.

Jag vill bara att mitt liv ska få en stabil gång någon gång. Jag hade det, för snart 2 år sen, efter det har det bara gått utför. Humöret går upp och ner och jag märker att det tär på oss. Vi bråkade i telefon imorse, igen, och förstås om pengar. Är det konstigt att jag låter nere, arg och är deprimerad när jag månad efter månad inte har råd att betala mina räkningar? Det är inte meningen att låta det gå ut över honom, han är ju det enda ljuset i mitt liv just nu. Han är min klippa, han är den som ger mig lugnet när stormen drar förbi.

Det kanske verkar konstigt att vi vill skaffa barn när vår ekonomi är knappt, men det är nog inte så illa som det låter. Jag som förstorar upp det hela. Jobbfronten börjar ju lösa sig, ekonomin är på väg sakta men säkert att bli stabil. Jag ska bara stå ut ett litet tag till. Sambon har ju fast inkomst så det är inga problem, jag vet dem som har det värre. Men jag var bara tvungen att skriva av dessa ord, då dem fastnat i mitt huvud. Först en kort promenad och sen vika tvätt, det rensar tankarna otroligt bra! Jag älskar att vika tvätt..