villblimammasnart

Mina känslor går verkligen som en berg och dalbana när det gäller bebistankar. Jag vill inget hellre än att få vara gravid, att bli mamma är en av de stora pusselbitarna som saknas. Hus och ett fast arbete kommer därpå. Men anställningsformen ser ut att komma att ändras för mig, till det positiva. Hus får vi helt enkelt spara och snåla för att få ihop till. Det kommer dröja men några kronor varje månad blir en stor summa till slut. Men just på det känslomässiga stadiet, känslorna och drömmarna om att få ett barn som vi ska vårda, ömma, uppfostra, uppleva, fira och allt vad det nu kan innebära är så stark periodvis. Det är olika från timma till timma, från dag till dag. Varför är det så svårt för mig att bli gravid? Tänk om vi kommer bli det där paret som måste slita med IVF och utredningar och kämpa för den där ungen. Tänk om vi faktiskt aldrig kommer kunna få egna barn? Adoptera ett barn är inte ens i närheten samma sak! Jag vill uppleva graviditeten, allt som har med den att göra. Jag vill känna den där speciella lyckan vid första sparken, jag vill ha ömma bröst, jag vill ha illamående, jag vill ha en klotrund mage som är i vägen, jag vill känna den där speciella lyckan när vårat gemensamma barn kommer ut och skriker sina första ord i den otäcka världen för första gången.

Något som är positivt dock, är att jag tror jag listat ut hur jag ska veta när jag har ägglossning. Mina bröstvårtor blir väldigt ömma, jag får extremt mycket flytningar (även genomsklinliga), och en molande värk under magen nere vid äggstockarna, ungefär som mensvärk. Jag hade detta i helgen nämligen. Och sist gång jag hade sådan värk, var i slutet av Januari. Så den är ju inte regelbunden, men det känns skönt att jag vet vilka symtom jag ska leta efter.