villblimammasnart

Jag var hos kuratorn på vårdcentralen igår. Det var inget att ha. Hon verkade inte bry sig alls. Jag ahde väl antagligen varit tvungen att sitta och gråta floder och vara hysterisk för att hon skulle ta mig på allvar. Jag kände mig inte välkommen alls, det kändes bara som att jag tog upp hennes tid med mina små bekymmer.. Men nu har jag iallafall varit där, och det hjälpte mig ingenting så nu försöker jag gå vidare. Själv. På egna ben.

Med min sambo vid min sida, som om och om igen bevisar för mig att han verkligen stöttar mig, i det mesta åtminstone. Och det känns så skönt! Det känns som att nu kan jag tala om för honom saker och ting, utan att få höra han sucka, eller säga något dumt. Han har verkligen tagit det jag sagt till honom till sig, och han verkar ha lyssnat ordentligt för just nu så gör han mig till världens lyckligaste! :)