villblimammasnart

Jag blir så arg på mig själv emellanåt. Jag försöker vara en så god vän jag kan, men det känns som att jag kanske inte helhjärtat försöker vara glad för min bästa vän som är gravid. Jag vill kunna glädjas med henne. Jag vill känna bebisen sparka i hennes mage. Men samtidigt som jag vill stötta henne och vill lyssna på hennes gravidcravings/problem så kan jag inte hjälpa att jag suckar av avundsjuka inombords. Skulle jag bli gravid så skulle allting som händer antagligen vara "magiskt". Det kan ju bero på att jag längtar så, att vi har fått kämpa så länge. Jag skulle mer än gärna ta illamåendet, jag vill känna mig osexig, jag vill ha ont, känna mig som en valross, jag vill kunna gå endast 5 miunuter innan det gör ont och så vidare. Jag vill finnas där för henne, men jag kan inte ge henne så stor andel av min glädje som jag skulle vilja. Därför blir jag arg på mig själv, men det är för att det svider i hela kroppen när jag ser hennes stora mage. Det gjorde ont i hela kroppen när sambon följde med på en fika till dem och sa orden "vad stor du har blivit" med ett leende på läpparna. När kommer vi få glädjas av vår graviditet? När kommer vi få känna vårat barn sparka inifrån min mage?

Med det här vill jag ha sagt att M, jag älskar dig hjärtat, och jag önskar att jag kunde glädjas liiite mer än vad jag gör för er skull. Jag är glad för eran skull det vet du, jag försöker bara hitta ett sätt att hantera situationen..