villblimammasnart

Har ni någon gång varit så frustrerade och arga att ni inte inte vet om ni ska skratta eller gråta? Idag sprack min bubbla. Idag gick dem för långt. Dem sparkade på mig när jag redan låg ner. Jag har gett mitt allt, jag har velat göra bra ifrån mig. Men den responsen jag fick idag var inte alls den som jag trodde. Jag trodde dem skulle visa viss sympati för mig, men dem visade kalla handen och i stort sett sa "skyll dig själv". Jag kan inte skriva vad detta handlar om, men jag måste få skriva lite kryptiskt idag. En dag kommer jag skriva i detalj vad jag pratar om i detta inlägg men det får bli när tiden är rätt. Men som jag blivit behandlad de senaste 3 månaderna, har fått mig att bli deprimerad, ångestdrabbad och nedstämd. Och så här får det inte gå till. Så här ska det inte vara. Jag vet inte hur länge till jag orkar kämpa för att tillfredställa deras behov som uppenbarligen aldrig någonsin kommer bli tillräckligt tillfredställa, då dem bara sparkar och spottar på mig som om jag vore en hög av skräp.

Jag känner mig så dum, så korkad och jag skäms. Jag får stå för mitt egna misstag, men att få lite empati och sympati från folk jag umgås med dagligen skulle inte skada. Istället står dem och hånskrattar åt mig. Jag orkar inte kämpa mer, jag har gett upp. Nu skiter jag i vilket, dem har tömt mig på den lilla energin jag hade kvar. Idag tog allt slut och nu har jag inget mer att ge.