villblimammasnart

Om min mens nu är regelbunden, och om jag nu hade ÄL utan symtom för ca 2 veckor sedan så ska min mens komma på söndag eller måndag. Har den inte det, så ska jag ta ett test på tisdag morgon :) Men jag får inte hoppas, jag får inte tänka positivt, jag får inte tro för hårt. Då blir det bara ett till nederlag, och det vill jag inte. Jag måste ta ett test för att vara SÄKER på att jag inte är gravid. Så ser min verkliget ut, jag får inte tro att jag är gravid, jag måste bara veta att jag inte är gravid..

Dem där blickarna, den där speciella tonen och tystnaden då jag säger något eller när jag kommer eller går. Något är sagt och gjort då jag känner de där arga blickarna, den kalla och korta tonen och pratet som dör ut när jag börjar närma mig. Jag har inte gjort eller sagt något, så jag förstår inte varför det känns så här. För så kan det vara, att jag KÄNNER att det är så här, men jag både ser och märker på dem, så varför skulle jag bara ha fått för mig det? Jag bryr mig väl inte så egentligen, i januari börjar jag (om jag kommer in dvs) studera på universitetet och börjar min väg mot en examen som personalvetare. Klart jag ändå vill att det ska vara bra frams till sista dagen, men ärligt talat, tycker ni inte om mig så fine. Prata om mig behind my back, har ni absolut inget viktigare för er så varsegoda, jag bjuder på den. Jag har bara 3 månader kvar sen tar det slut..

Min mage har gjort uppror hela dagen, det värsta började efter den första koppen kaffe. Så gissar på att magkatarren är tillbaka. Kul, Not! Jag får helt enkelt återgå till min tråkiga magkatarrs mat såsom, ris, potatis, kyckling, fisk och grönsaker. Ska byta ut kaffet mot kamomill te också. Jag måste verkligen ändra på mina vanor nu. Min mage har ont! Vilket i sin tur gör mig grinig, känslig och nedstämd. Suck! Alltid är det något.

Men två ljusglimtar har jag haft idag, det ena kan jag inte säga än, men det andra är att jag har fått reda på att jag faktiskt är behörig till högskolan! Det sista jag fick höra var att jag måste läsa upp massa betyg på komvux på grund av att jag fick ett slutbetyg, och inte ett samlat betygsdokument från gymnasiet. Men då jag har läst upp tillräckligt mycket redan på komvux så är jag alltså behörig, fast jag har ett dåligt medelvärde. Jag oroar mig inte så mycket ändå, jag ska göra högskoleprovet så får jag hålla tummarna att det hjälper mig in, mer kan jag inte göra..

Det har varit en bra vecka hitills, och förhoppningsvis får den en bra avslutning också då jag ska åka hem till min familj under helgen. Men jag tycker det är lite lustigt hur folk beter sig emellanåt. Vet inte riktigt vart jag har vissa emellanåt vilket känns lite jobbigt. Men sen jag var hos kuratorn i måndags så har jag försökt tänka annorlunda som hon sa att jag skulle prova. Och jag ska erkänna, det funkar faktiskt riktigt bara. Istället för att jag blåser upp till en enda stor bubbla som spricker vilken sekund som helst, så stannar jag upp, funderar lite snabbt och bestämmer mig för att vifta bort vissa saker. Och jag mår så bra! Jag är på gott humör (för det mesta iaf). Jag muttrar lite för mig själv, bestämmer mig för att strunta i det och fortsätter med mitt, wow vilken känsla det ger! Jag känner mig så lättad, så lugn och så glad. Det som gör mig irriterad och arg, försöker jag vifta bort så gott det går och i flesta fallen så funkar det verkligen. Jag känner mig så lugn och fri på något märkligt sätt som jag egentligen inte kan förklara bättre än så. Men en stor klump har krympt lite granna i magen och det både känns och märks, enligt sambon. Vilket är en lättnad för mig! För han har också verkligen ändrats sen vi pratade ordentligt sist gång. Han lyssnade verkligen, och det hjälper mig otroligt mycket när det kommer till mitt tankesätt. Att veta att han finns där för mig, på det sättet jag behöver, gör att allting känns så lättare!

Nu ska jag krypa ner bredvid honom, somna i hans famn och drömma sött ;)

Under ett par dagar nu har det varit riktigt tufft. På alla fronter. Men efter lite samtal med bästa vännen M och ett djupt samtal med min sambo så börjar vissa delar lätta från mina axlar. Och att jag kommit fram till en viktig punkt som förändrar allting så börjar jag se ljuset i tunneln. 12 veckor kvar, låter länge men när jag vet hur jag kommer må, hur mitt förhållande kommer må och hur min tillvaro kommer förändras så känns det inte alls lång tid kvar. Jag längtar så till den dagen då jag tar modet till mig och går in till han på hans kontor och säger de magiska orden som kommer förändra allting, bara till det positiva! Och jag räknar dagarna, för det känns närmre än vad det är :)

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥