Blickarna som ges
Dem där blickarna, den där speciella tonen och tystnaden då jag säger något eller när jag kommer eller går. Något är sagt och gjort då jag känner de där arga blickarna, den kalla och korta tonen och pratet som dör ut när jag börjar närma mig. Jag har inte gjort eller sagt något, så jag förstår inte varför det känns så här. För så kan det vara, att jag KÄNNER att det är så här, men jag både ser och märker på dem, så varför skulle jag bara ha fått för mig det? Jag bryr mig väl inte så egentligen, i januari börjar jag (om jag kommer in dvs) studera på universitetet och börjar min väg mot en examen som personalvetare. Klart jag ändå vill att det ska vara bra frams till sista dagen, men ärligt talat, tycker ni inte om mig så fine. Prata om mig behind my back, har ni absolut inget viktigare för er så varsegoda, jag bjuder på den. Jag har bara 3 månader kvar sen tar det slut..
