One step at a time
Jag tog en promenad för att rensa tankarna lite. Jag kände mig riktigt glad imorse och under förmiddagen, men sedan började tankarna snurra igen. Inte bara om barn, utan om allting. Högskoleprovet, jobbet, gamla vänner, min vikt, you name it! Och en promenad var verkligen vad jag behövde. Det känns mycket bättre trots att tankarna fortfarande snurrar. Dem blir lättare att hantera efter en promenad tycker jag. Lättare att trycka ner dem på något sätt. Under promenaden iallafall så spelades Jordin Sparks - One step at a time och den gick på repeat dem sista 15 minutrarna av promenaden, den fick mig att tänka om en gång till. Take on step at a time, there's no need to rush, its gonna happen baby..
Nothing at all
Så kan det gå
Allt vi kan göra nu är att vänta och se vart i normeringen jag hamnar. Jag hoppas verkligen jag kommer in till våren. Chansen är ganska liten tack vare detta usla resultat, men tänk om något faktiskt går som jag vill för en gång skull..?
Loppet är kört
Fy vad jag är besviken på mig själv! Det gick inte alls bra på högskoleprovet idag. Usch vad arg jag blir på mig själv! Jag var mycket mer förberedd denna gången, och trodde definitivt det skulle gå mycket bättre, men nej det då. Jag har kollat facit på studera.nu och fy vad är arg på mig själv! Jag kommer inte ihåg vad jag hade förra gången, det är nog en förbättring med plus 2-3 poäng typ. Jag blir så ledsen och besviken. Jag vill så gärna börja min utbildning men nu får jag vänta ytterligare 1 halvår och chansen är inte större till hösten då det är fler sökande till hösten än vårterminen. Det är kört. Jag får väl tragla runt på j*vla ICA resten av livet då. Nu ska jag krypa ner under täcket och sova bort min besvikelse innan sambon kommer hem, vill inte låta mitt dåliga humör gå ut över honom..
En viss avund..
Utbränd?
Under ett par dagar har jag varit så trött, haft illamående och haft en fruktansvärd huvudvärk(är ej gravid, har eliminerat den tanken med ett test). Jag har kommit hem från jobbet och i stort sett stupat i säng och somnat så fort huvudet har vidrört kudden!
Jag kan iallafall säga att jag har inga ägglossningssymtom, ska dock ta en sticka när jag kommer hem i eftermiddag för säkerhetsskull. Skulle den inte visa något utslag så är det så att ägglossningen inte är regelbunden än heller. Men vi kör på, stickor och symtom är bara lite "vägledning" för oss så vi hittar rätt väg i rätt tid. Det SKA bli en bebis till jul! Hoppas jag iallafall..
Tips
Ge mig!
Vi närmare eftertanke
Frågan är, hus eller bröllop först? Bröllop först anser jag, då ett hus och barn kostar en hel del vilket gör att bröllopet skjuts fram ytterligare ett par år. Men samtidigt vill jag ju ha ett hus. Det där kommer vi diskutera fram och tillbaka men just nu är inget av det aktuellt. Jag tror att alla bitar faller på plats med tiden. Just nu får vi försöka leva i nuet, kämpa på med barnverkstan, kommande studier och sambolivet.
babbel
Jag vet inte om jag tror på det där med att om man vill för mycket så går det inte. Att man blir gravid har inte med tänket att göra, det har ju med ägglossningen att göra, alltså det är något fysiskt. Man ska helt enkelt se till att ha sex vid rätt tillfälle. Det är en omöjlighet att tala om för någon som har den här längtan efter barn, att sluta tänka på det. Det GÅR liksom inte bara.
Blått betyder fertil period
| 7 To |
8 Fr |
9 Lö |
10 Sö |
11 Mâ |
12 Ti |
13 On |
14 To |
15 Fr |
16 Lö |
17 Sö |
18 Mâ |
19 Ti |
20 On |
21 To |
22 Fr |
23 Lö |
24 Sö |
25 Mâ |
26 Ti |
27 On |
28 To |
29 Fr |
30 Lö |
31 Sö |
Alla har vi brister men..
Jag och min sambo har det väldigt bra tillsammans. Detta har jag konstanterat idag. Visst har vi våra problem som vilket annat par som helst, vi är inget mirakel par som aldrig tjafsar om disken, tvätten eller vem som ska gå ut med soporna. Men vi planerar att skaffa barn tillsammans, vi vill gifta oss och vi ska nu börja spara ihop pengar för ett hus. Det faktum att vi känner oss så säkra på varandra och vårat liv tillsammans gör att de här svårigheterna för oss att bli med barn blir så himla enklare att orka kämpa för.
Vi vet att trots alla bråk vi haft och kommer ha så vill vi leva tillsammans resten av våra liv. Vi har kämpat så hårt med så mycket för att få våran relation att fungera och precis som alla andra så har vi båda våra brister som vi måste jobba på. Men i slutändan så är det hur vi mår tillsammans och ingen annan får mig att må så bra som Han. Han har brister precis som alla andra, men jag kan i ärlighetens namn inte se mig med någon annan än honom. Ingen kommer någonsin att kunna mäta sig med honom. Han har inte bara en speciell plats i mitt hjärta, han är mitt hjärta ♥
Snart dags igen
Slutsats
Magkänslan ljuger aldrig
10 minuter efter förra inlägget, Mensen kom. Sa ju faktiskt det, Magkänslan ljuger aldrig.
Magkänslan säger mig tvärtom
Min mens har inte kommit än! Men för att inte få för stora förhoppningar så bad jag min vän M att hjälpa mig räkna när den egentligen ska komma. Jag tror att jag hade min fertila period runt den 27e september till och med den 1a Oktober, alltså då jag trodde min mens egentligen skulle ha kommit (se inlägg "Vad gör man?"). M kom fram till att min mens ska komma imorgon. Inte kul alls. Jag har de klassiska menssymtomen, men det kan man ha ändå menar M på. Vi får se imorgon om mensen dyker upp eller inte. Men jag får inte förvänta mig något! Hoppas gör jag ju naturligtvis, men jag får helt enkelt inte förvänta mig att den inte kommer. Min magkänsla säger mig att mensen är på g, och den brukar vanligtvis inte ha fel..
So far so good
Kontroll över mitt liv
Lite medvind skadar aldrig :)
Jag var 20 år en gång i tiden och hade fast jobb vilket bidrog till att jag köpte bil, lägenhet, och var så korkad att jag drog på mig krediter för diverse saker. Men jag insåg att detta inte funkar längre. Då jag har kämpat mig igenom 1 halvår med studiemedel, 3 månader med akassa och 3 månader som timanställd med nästan 5000/månad i bara skulder och då är inte resten av räkningarna inräknade, så har jag levt på den tunnaste gränsen någonsin. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva detta här, men jag är så glad och lättad, känslan går bara inte att beskriva. Jag har varit i den fällan som många unga hamnar i men jag har lyckats ta mig ur den!
Nu börjar allting lätta, jag känner mig bättre till mods, jag vet att jag kommer sova gott inatt och framför allt, jag och min sambo kan nu börja spara! Allting börjar nu ljusna och jag kan verkligen skymta ljuset i tunneln dääär borta, den är inte alls lika långt borta nu. Ikväll ska min syster, hennes pojkvän, min sambo och jag gå ut och spela bowling för att fira lite :) Jag tycker jag förtjänar det efter flera månader av ekonomiska bekymmer! Nu börjar en ny era i mitt och sambons liv, ett drägligt liv med en stadig ekonomi.
Allt handlar om prioritering
Är jag en sämre förälder bara för att jag inte kan köpa ALLT jag vill till mitt barn? Har vi blivit så trångsynta att saker och ting spelar större roll än kärleken till våra barn? Bara för att jag kanske inte kommer ha råd att köpa nyaste och snyggaste barnvagnen 2010 så duger en årsmodell 02 som jag köper på blocket gott och väl för min del. Eller jag kanske inte kan köpa 569 nya klädesplagg till mitt barn varje månad, eller vi kanske inte har råd att köpa ett hus inom de närmsta 10 åren men so what? Drabbas barnet så hårt av att vi bor i lägenhet med uteplats istället för att bo i hus dem första 5 åren? Don't think so. Jag kommer att älska mitt barn precis lika mycket som dem där föräldrarna med fast anställning, jag kommer kunna uppfylla mitt barns behov precis lika bra som föräldrar med fast anställning, och jag kommer kunna köpa kläder till mitt barn oavsett om jag har fast anställning eller är student, punkt slut. Allt handlar om prioritering, inte om vilka som har fast anställning, hus, bil, körkort och allt det där formella.
