villblimammasnart

Jag är så trött på min design så jag tänkte att jag skulle göra en ny, en juldesign faktiskt, men jag satt i flera timmar igår och inget blev bra och jag hade inte någon som helst fantasi. Så jag lånar en design så länge. Det är faktiskt riktigt smidigt att det finns färdiga designer när man vill ha en ny design men hjärnan inte samarbetar.

Mina bröst är fortfarande ömma, vilket visar att jag fortfarande har ägglossning. Nu har vi iallafall haft sex minst varannan dag och jag hoppas ju att det tar sig denna gången. Jag försöker att inte tänka för mycket på det, men det som är skönt är att jag tänker positiva tankar. Inte negativa. Jag känner en positiv stress, inte en negativ. Och DET gör att allting känns så otroligt mycket lättare. Jag kan fortfarande inte tro att jag mår så här bra redan, det är helt otroligt!

Min sambo kan inte förstå alls varifrån min sexdrift kommer ifrån *haha*. Jag kan inte hjälpa att jag ler lite åt situationen. Han vet inte att jag har ägglossning (och jag är ju inte 100 på det heller) men symtomen jag alltid har haft vid ägglossning finns där. Jag vill inte sätta press på honom så jag säger bara att min sexlust har nog kommit igång ordentligt på grund av att jag börjar må bättre, och han håller med. Så vi fortsätter på den banan ;) Att sexlusten är igång på riktigt beror ju inte heller bara på ägglossningen, vi har ju verkligen fått lusten tillbaka båda två sen jag överraskade honom med lite sexiga underkläder och kama sutra spelet. En ny tändning i förhållandet kan man säga! Jag är bara förvånad att jag vågade genomföra det, men det har verkligen hjälpt oss båda att hitta lusten igen.

Jag har tänkt igenom det här med att lägga ut den informationen jag sitter på. Och jag får helt enkelt vänta två veckor till med att skriva ut hur jag har haft det de senaste månaderna. Men det jag kan säga är att jag nu har sagt upp mig. Igår gick jag in till chefen och sa helt enkelt upp mig. Jag har tvivlat, men det beror nog mest på nervositet. För jag vet att detta är rätt beslut för mig. Jag har mått så dåligt att jag till och med vart sjukskriven 2 veckor på grund av deprission och ångest. Det säger ganska mycket tycker jag. Att gå till ett arbete där man bara får höra att man är dålig, att man alltid gör fel, ständigt bli hackad på, men att aldrig får höra något som man gjort bra, eller få se ett uns av uppskattning från hans sida så är det inte konstigt om det äter upp dig till slut.

Det som förvånar mig mest är hur alla mina arbetskamrater kan gå kvar och ta all skit? Det bara är så säger de flesta, men så kan man ju inte resonera och skaka på axlarna. Så SKA det inte vara. På min förra arbetsplats så splittrades min grupp upp på grund av att folk snackade skit om varandra osv, och då tog jag som handledare upp det med min chef som såg till att vi fick gå en kurs i hur man arbetar i team. Det är bara ett av många exempel. Min förra chef var också en urusel chef, men hon såg till att sin personal trivdes tillsammans åtminstone. För att trivs personalen så syns det på arbetsresultatet.

Nu är det iallafall 2 veckor kvar sen gör jag min sista dag och just nu känns det mycket skönt att veta! Nu ska jag satsa på att utbilda mig och skaffa mig ett ordentligt arbete. Mitt arbete är ju inte enda anledningen till att jag mått dålig, herregud, det är mycket annat såsom min morfar, att vi inte blir gravida och så vidare. Jag har bara fått negativa besked under en väldigt lång tid men jag var tvungen att börja någonstans och i grund och botten är det mitt arbete som får allting annat att verka värre än det egentligen är. Men nu börjar det ljusna. Och snart kanske vi får fler goda besked, jag hoppas ju på att storken kommer och knackar på dörren innan julafton :)

Varför sitter jag och tycker synd om mig själv? När det finns dem som har det värre. Har surfat runt lite och hamnat på olika bloggar där det finns dem som har påbörjat utredningar, som har gjort IVF försök på IVF försök och det vill bara inte ta sig. Så istället sitter jag här och anklagar mig själv för att vara gnällig. Vad vet jag om att försöka få barn egentligen? Jag skulle ju inte läsa fler bloggar med fler som försöker, det tär ju bara på mig. Jag blir ju bara ledsen. Inte bara för min egna skull, utan för alla som har svårt att få barn. Varför är livet så orättvist?

I helgen åkte jag och sambon hem till min familj och firade bland annat min lillebror som fyllde 8 år. En mycket trevlig helg och lite minisemester. På söndagen åkte vi hem till min lillebrors mamma på middag och tårta då min lillebror ville att vi skulle komma, och hans mamma syster kom även dit med sin sambo och deras 6 dagars bebis. Han var så himla söt! Inte ett ljud sa han på över 2 timmar, han var cool lugn. Självklart halkade vi ju in på detta med att vi försökt i över 1 år då, och dem sa precis samma sak som alla andra, sluta stressa. Deras bebis blev till när dem var i Thailand, nu kan inte vi åka dit för att göra barn men jag ska göra allt för att försöka att inte tänka på det här. De senaste veckorna har ju varit bra, jag har inte alls pratat om barn lika mycket som förut. Vi har helt enkelt fokuserat på nuet och få bort robotsexet vilket vi har lyckats med. Nu ska jag bara försöka att hitta ett annat sätt att tänka. Jag har ingen hobby, men något ska jag väl kunna ordna så jag inte funderar så mycket på det. Jag har ju inte mått så bra de senaste månaderna heller, så kan ju vara en anledning att det inte velat ta sig heller. Men snart kommer jag må bra igen, jag ska bara orka hålla ut tills dess. Sen får vi helt enkelt vänta och se..

Nu börjar jag nästan bli lite paranoid, jag har inte haft min ägglossning än! Vi får se om den kommer nästa vecka, vad gör vi annars? Kanske borde jag ringa kvinnokliniken och fråga lite om hormonpreparatet pergotime. Jag har för mig att det dock bara ges när utredning påbörjats? Men låt oss nu säga att, hypotetiskt sätt, om vi har haft sex under ägglossning och ägget blivit befruktat, märker man inte av själva ägglossningen(fertilitetsperioden) då, alltså just den där ägglossningen då ägget blir befruktat? 

Jag blir så arg på mig själv emellanåt. Jag försöker vara en så god vän jag kan, men det känns som att jag kanske inte helhjärtat försöker vara glad för min bästa vän som är gravid. Jag vill kunna glädjas med henne. Jag vill känna bebisen sparka i hennes mage. Men samtidigt som jag vill stötta henne och vill lyssna på hennes gravidcravings/problem så kan jag inte hjälpa att jag suckar av avundsjuka inombords. Skulle jag bli gravid så skulle allting som händer antagligen vara "magiskt". Det kan ju bero på att jag längtar så, att vi har fått kämpa så länge. Jag skulle mer än gärna ta illamåendet, jag vill känna mig osexig, jag vill ha ont, känna mig som en valross, jag vill kunna gå endast 5 miunuter innan det gör ont och så vidare. Jag vill finnas där för henne, men jag kan inte ge henne så stor andel av min glädje som jag skulle vilja. Därför blir jag arg på mig själv, men det är för att det svider i hela kroppen när jag ser hennes stora mage. Det gjorde ont i hela kroppen när sambon följde med på en fika till dem och sa orden "vad stor du har blivit" med ett leende på läpparna. När kommer vi få glädjas av vår graviditet? När kommer vi få känna vårat barn sparka inifrån min mage?

Med det här vill jag ha sagt att M, jag älskar dig hjärtat, och jag önskar att jag kunde glädjas liiite mer än vad jag gör för er skull. Jag är glad för eran skull det vet du, jag försöker bara hitta ett sätt att hantera situationen..

Jag har ingen aning om när min ägglossning är beräknad. Igår kväll blev jag tokig bland alla olika uträknare med lutealfaser, senaste mensens första dag och menscykellängd! Jag har ingen aning om när min ägglossning kommer. Kanske är det bra också? Jag menar, nu har vi verkligen hittat våran glöd, och vi tycker det är roligt och skönt med sex igen. Vi kanske borde fokusera på oss istället ett tag?

Men visst jag kan sitta här och försöka intala mig själv att jag kommer klara av att sluta "stressa", men jag vet ju hur det blir. Och det är egentligen inte så konstigt när det är så många i min omgivning som blir gravida en efter en, efter en. Jag vill också ha viktångest, känna sparkar i min mage, gå på ultraljud, köpa bebiskläder, barnvagn. Det har jag velat i över 1,5 år!(slutade med ppiller för 13 månader sen dock) Ältest kommer jag fortsätta med, det är ett bra verktyg för mig med oregelbunden mens. Jag vet som sagt inte när min ägglossning sker men vi ska se till att träffa rätt denna gången, sex minst varannan dag så kan vi inte missa!