Är jag den enda?
Det är ju jävligt märkligt, alla jag känner verkar fan ploppa ut barn som en annan bytter trosor! Nu har jag fått reda på att en gammal klasskamrat till mig är gravid och ska föda om mindre än 2 månader! Alltså vad är det som händeR?! Är jag den enda som har svårt för att bli gravid? Är jag den enda som inte kan bli gravid? Är jag den enda som aldrig någonsin kommer bli gravid? Är jag den enda som kommer bli barnlös? :(
Morfar på sjukan
Jag fick ett telefonsamtal från min mamma idag där hon berättade att morfar som har legat på sjukhus i 3 dagar har fått en kraftig infektion i kroppen vilket har bidragit till att han har en kraftig lunginflammation, fått 5 påsar blod, sockret ligger på 23(6 är normalt!) och nu ska han få ligga i respirator för att att han så svårt för att andas. Jag vill så gärna åka och hälsa på honom men jag ska jobba måndag till fredag så kan inte åka förrän på lördag. Jag flyttade mer än 20 mil förra året så jag och min sambo kunde bli just sambos. Så min familj och släkt bor ca 3 timmar med bil härifrån. men på lördag ska jag åka dit och hälsa på.
Jag hoppas att jag blir gravid snart, så mina morföräldrar orka kämpa på. Så dem hinner se sitt första barnbarnbarn. Jag tror att får dem höra en sådan god nyhet så blir de säkert glada och orkar kämpa på några år till. Dem måste det. Livet blir inte detsamma utan dem :(
Drömmar och känslor
Inatt drömde jag en dröm som skapade både lyckokänslor och obehagskänslor. Jag drömde att jag fick ett plus på stickan, men samtidigt som jag blev överlycklig så blev jag jättenervös. Hur skulle sambon ta det? Skulle han verkligen bli lika glad? Vad skulle han säga? Och så känner jag även i verkligheten. För ibland känns det som att barn är något som vi båda vill ha, men ibland känns det som att han inte är redo riktigt än, för det kan gå veckor och han säger inte ett ord om barn. Medans jag själv pratar om det varje dag, skriver om det flera gånger per dag, och tänker på det dygnet runt. Nu kanske det låter lite som att jag är väääldigt stressad, men så är inte läget. Läget är som så att önskan och längtan är fruktansvärt starka! Men jag stressar inte på min sambo eller så, för sätter man press på honom så blir det nog inga barn. Men jag kan ju inte styra mina känslor, känner jag den här önskan och längtan som jag gör, så kan jag inte styra det. Jag kan kontrollera det, men inte styra över känslorna. Trots drömmen, och de obehagliga känslorna så hoppas jag på ett plus om 2 veckor!
Det magiska ordet
Min vän har fött en liten dotter, supersöt är hon! Men det svider så i mig när jag tittar på bilderna, speciellt familjebilderna. Jag kan inte rå för att det rinner tårar nerför kinderna. För det gör så ont, så ont. Jag upprepar detta hela tiden men det gör så förbannat ont. Inte för att jag är avundsjuk, utan för att jag så gärna vill ha det där dem har nu. En liten bebis, deras allt, deras egna lilla familj. Det ligger mig så nära om hjärtat. Att få bilda min egen lilla familj. Det är det livet går ut på. Mitt liv som mamma. Tänk den dagen då jag kan kalla mig själv för mamma, jag kommer aldrig tröttna på att höra mitt barn kalla mig mamma!
Håller alla fingrar och tår
När jag åt ppiller hade jag aldrig några pms besvär, aldrig någon mensvärk, ingenting sånt. Nu när jag slutat med dem så har jag några symtom vid ägglossning såsom smärta under magen, jätteömma bröstvårtor och mycket flytningar. Och det har jag haft i cirka i en vecka nu, så därför har vi "myst" hela 4 dagar i rad och idag är inte mina bröst lika ömma längre vilket betyder att ägglossningen är över och vi håller alla fingrar och tår för att ett litet knyte snart kommer börja växa i mig..
Jag vill
Jag vill också ha massa graviditets symtom, såsom illamående, känna illamående vid olika dofter, ömma bröst, foglossning, whatever! Ge mig det bara! Jag tål det, jag vill ha det, jag vill känna det!
Ekonomi
Jag går i funderingar att börja läsa på universitetet och utbilda mig till något ordentligt yrke. Alltså menar jag ett bra betalt jobb. Just nu jobbar på Ica och bättre lön kunde man ju ha *host*. Jag är överlycklig för att jag faktiskt har ett jobb överhuvudtaget men jag vill inte stå där i 40 år till! Först ska jag jobba och spara undan så mycket jag kan, men om 1 år eller 2 funderar jag på att läsa civilekonomi eller ekonomiprogrammet. Först gick jag i tankarna på förskollärare, men ärligt talat varför dra på mig massa studieskulder för att utbilda mig till något som jag tjänar ungefär lika mycket som på Ica? Nej, ska jag ändå utbilda mig så vill jag utbilda mig till något som ger bra lön. Kalla det vad ni vill, men vem vill inte tjäna pengar liksom? "Pengar är inte allt" säger vissa, men visst fan är det en stor del? Jag har börjat fundera lite i mina gamla spår, ända sedan jag var barn har jag velat sitta på ett kontor, administrativa uppgifter och telefonen i högsta hugg. 8-17 jobb, lämna barnen, hämta barnen komma hem i tid varje dag. Inte jobba från 8 till 8 5 dagar i veckan inklusive helger! Måndag till fredag, ja tack!
Dessutom vill jag kunna köpa saker till mina barn utan att behöva spara till varenda liten sak dem vill ha. Dem ska självklart lära sig att man inte får något gratis här i livet, utan att arbete lönar sig! Och det visar genom att utbilda mig och skaffa mig en ordentlig lön. Hårt arbete ger avkastning! När jag var liten fick jag och min syster aldrig något bara för att vi ville ha det. Vi fick spara ihop pengar genom att hjälpa till hemma som att dammsuga, plocka ur och in diskmaskinen osv. Och när vi hade sparat ihop tillräckligt med pengar kunde vi köpa det vi ville ha och den känslan, den glömmer man inte! Och så är det i vuxenlivet också, vill jag resa till thailand, köpa hus eller köpa bil så måste jag jobba och spara undan. Så är det bara.
Måste träffa rätt
Imorse trodde jag mensen kom, men det var bara vanlig flytning. Jag börjar förstå varför min mage har varit svullen denna veckan, just det ägglossning. Och just denna veckan har sambon och jag inte haft varken tid eller ork för att "mysa". Det har varit så himla mycket denna veckan med jobb, tankar och annat runt omkring. Så det var väl ägget som stöttes ut imorse. Men illamåendet är kvar. Jag ska lägga om min kost litegranna från och med imorgon. Ska försöka börja äta oftare men mindre bland annat. Så kanske illamåendet försvinner så småningom. Har slarvat lite med maten så kan ju vara därför. Jag kan inte beskriva hur trött jag blir på min kropp och på mig själv. egentligen skulle vi ha sex varje dag i flera veckor för någon gång måste vi ju träffa rätt. Problemet är att vi jobbar långa dagar båda två och är hemma sent och då blir det middag och sen sängen nästan direkt. Ingen av oss har orken. Men någon dag träffar vi rätt, vi bara måste det.
Olika dagar
Idag har det varit en sådan där dag då man har fullt upp hela dagen. Men även tankemässigt har det varit fullt upp. Jag sa till min sambo idag i bilen " jag vill så gärna ha en bebis, det gör så ont" och så kom tårarna. Han vet sa han, och tittade mig i ögona och gav mig en puss, "det kommer, det kommer ska du se" sa han. Tårarna ville inte sluta, det gör så ont ibland. Jag kan inte kolla på min väns bilder på sin nyfödda flicka utan att det svider. Det är så fruktansvärt jobbigt sådana här dagar så jag kan inte. Men det är så bara och det får min nyblivna mamma vän och även min nuvarande gravida vän förstå. Vilket jag vet att dem gör. Och vissa dagar är jag jätteglad för deras skull, men jag är dålig på att visa det. Tyvärr, men jag försöker visa mitt stöd, jag försöker verkligen visa lyckan för deras skull, men det vill inte alltid visa sig. Speciellt inte sådana här dagar.
Läkarbesök
Som sagt, testet var negativt imorse men läkaren lyckades ingiva hopp (som jag egentligen ville bli av med). Hon sa att det troligtvis var för tidigt att se på dem testena man köper på apoteket. För skulle jag vara gravid nu så är jag i vecka 2 om vi räknat rätt. Så ska ta ett nytt test om ca 3 veckor och är det fortfarande negativt och mitt illamående är kvar så måste vi undersöka kroppen närmare. Något är fel det känner jag. Illamående, trötthet, ständig huvudvärk och yrsel är vardagsmat just nu. Uppsvullen mage har jag också, gaser och hicka är också dagsrutiner som återkommer hela dagarna. Inte roligt alls. Något är fel, så mycket vet jag. Återstår att se om det är för att det växer något litet liv i mig eller om det är något annat. Men det är bara att hålla ut ett par veckor till och se. Ska ju också tillbaka för att skära bort några leverfläckar.. Oroväckande faktiskt!
Negativt, told you so!?
Nu har jag sett det, och nu vet jag, jag är inte gravid! Konstigt känsla av sorg men samtidigt en oro väckande känsla då min hypokondiska sida börjar komma tillbaka. Jag har kämpat ganska hårt med att få bort det värsta av den sidan, men nu börjar jag bli rädd varför jag mår så illa hela dagarna, varför jag är så himla trött, och varför jag har en sån konstigt/obehaglig känsla i magen.. Frågor som läkaren får svara på idag då jag ska dit nu på morgonen.
Kunna gå tillbaka och se
Jag började för några veckor sedan att skriva dagbok igen, jag har skrivit dagbok sen jag lärde mig skriva typ och där skriver jag till mitt barn, som inte finns fysiskt men psykiskt. varför jag gör detta? Jo för att när jag väl blir gravid och när jag får mitt önskade barn så kan jag läsa för henne eller honom hur mamma och pappa verkligen försökte och önskade, och längtade efter henne eller honom. Men även för att jag ska få se att det var värt mödan, att det var värt dem där tårarna, väntan och dem där tunga tankarna och dagarna. För i slutändan, det enda jag vill är att få min egna lilla familj.. Det har varit min dröm i många år, jag väntade bara på den rätte att dela resten av livet med och jag har funnit honom♥
Inbillningstest imorgon
Tuff dag idag, väldigt mycket bebisar överallt. På jobbet, vänner som ploppat ut barn, vänner som väntar barn, arbetskamrater som väntar barn, arbetskamrater som fått barn som kommer förbi på fika, you name it! Inbillningssymtomen blir starkare, och jag ska plåga mig med ett gravtest imorgon. Bara för att jag ska inse någon jävla gång att jag inte är gravid. Jag har inte haft ägglossning, jag måste fatta någon jävla gång att den är oregelbunden och kommer typ var 97e dag. men kroppen är bra på att lura sig själv, hjärnan signalerar till kroppen att "oj vilken märklig känsla jag har under magen" "oj vad illamående jag känner mig" "oj vad överdrivet trött jag är" Men det är bara ta ett test och sen får jag helt enkelt bli ledsen ett par dagar, inte mig emot faktiskt. Hellre det än att gå runt och inbilla mig dag ut och dag in att jag är gravid. För det får mig bara att hoppas, och längta ännu mera och helt ärligt det suger ur en massa energi och tankar som kan gå till vettigare saker. Min tid kommer försöker jag intala mig själv. Och jag försöker tänka positivt. jag försöker vända på varenda negativ tanke till positivt tänkande istället, det går en stund, sen kommer de negativa tillbaka och så försöker jag vända på det och ja, så här ser mina dagar ut i stort sett.. Så imorgon blir det ett test för att jag ska få se, och att min lilla hjärna ska fatta att nu får det vara nog med inbillningssymtom. Jag har tröttnat, ge mig symtom som verkligen visar att jag är gravid när jag väl är gravid istället, nu får det vara nog!
"Moster"
Igår fick en av mina bästa vänner sin efterlängtade lilla bebis. 6 veckor för tidigt födde hon en liten flicka på 2828 gram. Det konstiga är att jag är super glad och kan inte sluta le när jag tänker på det. Jag som har haft så svårt för att glädjas med mina vänner under deras graviditeter! Men det kanske är att jag blir denna lilla flickas "moster". Skulle blivit gudmor men dem har bestämt sig för att inte döpa sin dotter så då får flickan kalla mig moster, det har vi kommit överens om ^^ Det känns jättekonstigt att jag är så glad för henne, men självklart är jag glad för att jag känner just lycka för henne. Men nu väntar jag och längtar så fruktansvärt tills det är min tur. Jag tycker faktiskt att det är vår tur nu. Vi har väntat tillräckligt länge.
River upp såren..
Har suttit lite på internet och kolla på olika saker såsom skötbord, barnvagn, kläder, inredning och leksaker. Och visst bubblar det upp en massa känslor, mest jobbiga. Men jag får skylla mig själv. När jag äntligen kunnat koppla bort just dessa känslor så drar jag ju bara upp såren igen. Det är väl detta som kallas längtan antar jag. Men vår tid kommer, jag börjar äntligen få ordning på allt med ekonomi och jag har ju fått jobb nu. Jag är ju till och med inköpsansvarig nu så jag blir nog kvar ett tag till :) Men ändå, det finns så mycket som jag skulle vilja köpa men jag vill ju inte köpa någonting innan jag är gravid. det är ju tjusningen med att få vara gravid, att köpa in en massa nytt till barnet, planera och fixa och dona under de 9 månaderna man bär på det där lilla knytet. Så jag får försöka hålla mig, tills den dagen kommer för oss, om den nu kommer det vill säga. Jag har fortfarande inställningen att vi kommer bli ett IVF par, men så länge jag kan bli gravid så är jag nöjd. Det är ju det fina med att skaffa barn, väntan och längtan, sparkarna, namndiskussionerna, shoppingen, gissningarna om könet, osv. Jag hoppas verkligen att vi står näst på tur.
Längtan
Jag förstår inte riktigt varför jag plågar mig själv med alla dessa graviditetsbloggar, tidningar och hemsidor som jag läser dagligen. Visst, det känns inte alls så tufft längre, men det där går i perioder. Men jag vill också få se det där plusset på stickan, shoppa massa bebiskläder och saker, köpa "mina första år" böcker, känna alla känslor när man upplever som gravid. Jag vill se min älskade sambo och hur han reagerar på allt. Jag vet att han kommer ställa upp för mig till 110%! Jag vill se han ligga bredvid mig och känna på magen när barnet sparkar, jag vill höra han prata med sitt barn. Det är en stor upplevelse att vara gravid och man måste ta vara på varenda sekund! 9 månader går nog snabbare än man tror och innan man vet ordet av det så har barnet fötts till denna värld och då måste vi fokusera all vår tid och energi på det lilla knytet. Och vad vi längtar, gud ska bara veta hur mycket vi längtar..
Hormoner spelar spratt
Toalett besök väldigt ofta, en enorm trötthet, tycker brösten ser större ut, magen ser svullen ut. Symtomen finns där, men jag vet sen tidigare att hormoner kan spela kroppen ett spratt. Min mens tog slut igår, så jag antar att min kropp och hjärna är duktiga på att lura mig själv..
Orättvist av mig kanske?
Vi visste redan, att testet skulle vara positivt. Min vän, närmsta vän är nu gravid. Precis som min andra närmsta vän. Mina två bästa vänner är nu gravida. Jag är kvar, ensam med min oregelbundna mens. 97 dagar är det kvar till nästa ägglossning. Om mitt mönster om 3 månaders mellanrum stämmer. Vilket det verkar göra. Det kunde varit längre, men det kunde ju varit kortare. Min mens kunde ha varit regelbunden men nu är den inte det. Jag får snällt vänta på min tur. Som det verkar ta väldigt mycket längre tid än för alla andra. Ja jag kanske låter bitter, jag kanske låter avundsjuk men det är så läget är. Jag tycker livet är orättvist. Det bara är så. En efter en blir dem gravida, efter bara några ynka månader, gång på gång blir dem gravida. Jag vet inte ens OM jag KAN bli gravid. Har aldrig varit gravid. Vet inte hur det känns, jag vet inte ens hur det känns att få plussa..
Jag försöker verkligen att tänka om, tänka efter, tänka positivt. Både jag och sambon har fasta jobb nu, vi har ett fint hem (dock vill jag ha större vid utökning av familjen), vi har bil, vi har körkort båda två, vi kan spara undan pengar så när våran tid kommer så kan vi köpa det vi vill till vårat lilla knyte. Men det gör fortfarande ont, så fruktansvärt ont! Det känns så orättvist. Jag stressar inte, jag funderar bara för mycket. Men sådan är jag, och har alltid varit. Mina två bästa vänner är nu gravida, dem är lyckliga, jag kan inte prata med dem längre om hur jag känner med det här med barn. För det enda dem kommer säga är att ni kommer lyckas snart, det är er tur nästa gång, sluta stressa, njut av sambolivet nu.. Men jag har njutit av sambolivet, det rullar bara på. Jag stressar inte på det sättet ni tror, och nej det är verkligen inte vår tur nästa gång. För om 97 dagar har jag ägglossning igen, och chansen att jag blir gravid är ynkligt liten! Är det verkligen tillåtet av mig att gråta? Är det tillåtet av mig att inte kunna känna lycka för mina bästa vänner just nu? Är det verkligen tillåtet av mig att tycka att det är orättvist? Eller är det orättvist av Mig att känna och tycka så här?
Pergotime
Jag läste om någonting som heter pergotime på internet. Det är tydligen något ägglossningspreparat som sätter igång ägglossningen alltså. Kanske kan vara värt för mig som har ägglossning var 3e månad? Det fanns en del biverkningar som oroar mig bara. Var inne på något forum och en del hade inga biverkningar alls och var gravida, medans vissa hade några få biverkningar. Det finns en som skrämmer mig, 1 av 10 drabbas av flerbarns graviditet, alltså tvillingar eller tom trillingar. annars brukar siffran ligga på 1 av 100! Men det är ju ett billigt pris egentligen för att få ett (eller flera) barn. Det kan ju vara värt att kolla upp efter sommaren om det inte har hänt något innan dess. Allt jag kan göra nu är att vänta, hoppas, drömma och önska fram till augusti då jag beräknar att min ägglossning kommer..
Räknat ut ett mönster..
Imorse kände jag värken i magen, och så klart, mensen kom. Jaha, det är bara att skriva upp i kalender tänkte jag. Men insåg då att jag börjar se ett mönster. För 3 månader sedan fick jag mensen 2 veckor efter att jag hade haft mycket flytningar, ömma bröstvårtor och molande värk under magen(ägglossningen alltså). Och samma sak hände för 2 veckor sedan, och nu kom mensen. Alltså är min menscykel 28 dagar, var 3e månad. Alltså har jag regelbunden mens, fast med ett mellanrum på 3 månader istället för varje månad som "normala" kvinnor har. Det viktiga nu är att jag ser ett mönster och ska hålla utkik efter signalerna nästa gång, och ska då införskaffa ÄLtest för att öka chanserna. Det dröjer antagligen 3 månader till nu då, men det känns skönt att jag börjar se ett mönster och kan börja räkna ut ungefär vart jag är i cykeln. Det får väl helt enkelt ta längre tid för oss än vad det gör för de flesta andra. Vi blir det där paret som kommer få vänta, kämpa och hoppas under längre tid än normalt. Men vår tid kommer nog, när det är rätt för oss.
