Dumma skrämmande tankar
Dumma elaka tanke, försvinn! Tycker inte om denna skrämmande tanke. Men det kanske är lika bra att försöka intala sig själv att vi är ett av dem där paren som kommer få försöka i flera år, med utredningar, IVF försök, hormonbehandlingar och Ältest och gud vet vad. Kanske är lika bra att gå in med den inställningen. För att inte förstöra oss själva. Kanske är lika bra att jag inte blir gravid inom det närmsta året. Måste försöka fokusera på nya jobbet och allt vad det innebär. Det passar inte in med en graviditet just nu. Oavsett hur ont det gör, oavsett hur mycket vi än vill, oavsett hur mycket det brinner i oss. Kanske lika bra att ge upp. Ta det som det kommer. Men hur gör man det? Jag har försökt. Vi har försökt slå bort tankarna, önskan och försöken. Men hur bär man sig åt, egentligen? När det verkar så enkelt att bli med barn för andra. Och så svårt för oss. Varför är det så svårt för oss? Vad gör vi för fel? Dumma tankar, försvinn. Dumma önskan, försvinn. Jag vill bara slippa känna smärtan, jag vill vara glad för mina nära, men hur ska jag kunna klara av detta när det gör så ont samtidigt? Hur ska jag kunna glädjas med dem jag älskar när det svider och känns så orättvist?
Måste bara rensa lite
Rent ekonomiskt är det skit just nu. Alltså bottenskrapet. Sambon får betala en hel hyra för 3e gången på 6 månader för att jag ska ha råd med alla räkningar. Jag är så trött på det här. Allt jag vill är att få ett fast jobb, en stabil inkomst, skapa mig ett familjeliv med barn, hus, volvo, hund och giftermål förstås. Jag vill kunna ha det där svensson livet då man vaknar av barnskrik kl6 på morgonen, frukost tillsammans med pappa och barn, jag vill ha gröt överallt i köket, långa promenader med vagnen och fika hos vännerna där skratt efter skratt avlöser varandra då barnen hittar på bus och säger roliga saker.
Jag vill bara att mitt liv ska få en stabil gång någon gång. Jag hade det, för snart 2 år sen, efter det har det bara gått utför. Humöret går upp och ner och jag märker att det tär på oss. Vi bråkade i telefon imorse, igen, och förstås om pengar. Är det konstigt att jag låter nere, arg och är deprimerad när jag månad efter månad inte har råd att betala mina räkningar? Det är inte meningen att låta det gå ut över honom, han är ju det enda ljuset i mitt liv just nu. Han är min klippa, han är den som ger mig lugnet när stormen drar förbi.
Det kanske verkar konstigt att vi vill skaffa barn när vår ekonomi är knappt, men det är nog inte så illa som det låter. Jag som förstorar upp det hela. Jobbfronten börjar ju lösa sig, ekonomin är på väg sakta men säkert att bli stabil. Jag ska bara stå ut ett litet tag till. Sambon har ju fast inkomst så det är inga problem, jag vet dem som har det värre. Men jag var bara tvungen att skriva av dessa ord, då dem fastnat i mitt huvud. Först en kort promenad och sen vika tvätt, det rensar tankarna otroligt bra! Jag älskar att vika tvätt..
berg och dalbana som aldrig tar slut
Mina känslor går verkligen som en berg och dalbana när det gäller bebistankar. Jag vill inget hellre än att få vara gravid, att bli mamma är en av de stora pusselbitarna som saknas. Hus och ett fast arbete kommer därpå. Men anställningsformen ser ut att komma att ändras för mig, till det positiva. Hus får vi helt enkelt spara och snåla för att få ihop till. Det kommer dröja men några kronor varje månad blir en stor summa till slut. Men just på det känslomässiga stadiet, känslorna och drömmarna om att få ett barn som vi ska vårda, ömma, uppfostra, uppleva, fira och allt vad det nu kan innebära är så stark periodvis. Det är olika från timma till timma, från dag till dag. Varför är det så svårt för mig att bli gravid? Tänk om vi kommer bli det där paret som måste slita med IVF och utredningar och kämpa för den där ungen. Tänk om vi faktiskt aldrig kommer kunna få egna barn? Adoptera ett barn är inte ens i närheten samma sak! Jag vill uppleva graviditeten, allt som har med den att göra. Jag vill känna den där speciella lyckan vid första sparken, jag vill ha ömma bröst, jag vill ha illamående, jag vill ha en klotrund mage som är i vägen, jag vill känna den där speciella lyckan när vårat gemensamma barn kommer ut och skriker sina första ord i den otäcka världen för första gången.
Något som är positivt dock, är att jag tror jag listat ut hur jag ska veta när jag har ägglossning. Mina bröstvårtor blir väldigt ömma, jag får extremt mycket flytningar (även genomsklinliga), och en molande värk under magen nere vid äggstockarna, ungefär som mensvärk. Jag hade detta i helgen nämligen. Och sist gång jag hade sådan värk, var i slutet av Januari. Så den är ju inte regelbunden, men det känns skönt att jag vet vilka symtom jag ska leta efter.
Uppskattning
Idag är det många som använder facebook, och det är en utmärkt sida där man kan behålla kontakten med folk man känner. Det som svider är när man ser gamla vänner som har barn, är gravida eller till och med har sitt andra barn på g. Jag kan inte hjälpa att en tår börjar grumla sig i ögat. Min högsta önskan just nu är att få ett litet barn. Starta våran lilla familj. En familj som kanske inte har alla pengar i världen, eller ett hus, eller som kanske inte kan köpa den där dyra volvon, men vi har kärleken, vi har en underbar lägenhet med uteplats, vi har varandra och vi kommer skämma bort den där lilla bebisen! Vi som får vänta, längta, önska och försöka så här, kommer nog att uppskatta graviditeten på ett helt annat sätt än för de som blir gravida snabbt. Jag säger inte att dem som blir gravida snabbt inte uppskattar det, eller är överlyckliga, men det jag säger är att ju längre man får vänta, ju mer man får kämpa, ju mer man måste hoppas, desto mer uppskattar man när det väl händer tror jag. Efter allt slit, alla känslor, alla tårar osv. Jag har nu iallafall fått en tid hos kvinnokliniken för att kolla upp det här med min oregelbundna mens, då det kan vara en cysta, på grund av andra tecken jag har. Men detta blir inte först förrän i augusti. Men jag ska ta mig till vårdcentralen nästa vecka, göra en gynundersökning, lämna urininfektions prov och bara försöka kolla och ta reda på om det är något som är fel.
Sluta stressa, nej tack!
Att tala om för oss, att sluta stressa är nog det korkaste jag hört. Man sårar, utan att man tänker på det. Man menar väl men det blir så fel. Vi kanske stressar upp oss, men låt oss göra det då. Vi vill ju inget hellre än att få en egen familj. Och så länge det inte tär på vårt förhållande så ska väl ingen annan tala om för oss vad vi ska och inte ska göra. Råd, mer än gärna. Men att tala om för oss att inte stressa är inget råd, det är att tala om för oss vad vi ska göra. Längta är inte samma sak som att stressa. Många som vi känner är gravida eller har fått barn redan, och ja, jag tycker att livet är orättvist! Det finns dem som blir gravida på första försöket, eller med ett one night stand, eller trots att dem inte ens vill ha barn än så blir dem gravida. Livet är orättvist! That's life. Men låt oss stressa, vårt sexliv har blivit bättre tack vare det. Det har inte blivit mera sex bara för att vi vill ha barn, vi har helt enkelt börjat inse och känna att vi helt enkelt vill ha mera av det goda! Vi har levt under hårt ekonomiska problem ett par månader varav våra intima stunder inte ens har existerat. Men nu när det börjat rulla på, ja då blir vi på bättre humör och därav ökar sexlusten. Vi njuter, och stressar på samma gång.
Min hjärna säger mig elaka saker
Jag måste sluta plåga mig själv så här. Varför går jag in och läser på gravidas bloggar? Massor, varje dag! Jag sårar ju bara mig själv. Önskan om ett barn är så stort, det gör ont i mig! Jag har inte känt så här sen i november, och nu har alla mamma känslor börjat komma tillbaka. Det känns skitjobbigt emellanåt. Det går liksom inte att beskriva, det är bara jobbigt, helt enkelt. Så där jobbigt att tårarna börjar bränna i mina ögon när jag läser, hör eller ser något som har med bebisar att göra. När en av mina närmsta vänner pratar om sin bebis som ligger och sparkar i hennes mage, när hon pratar om att dem diskuterat namn, eller tittat på kläder vagn osv. Jag vill inte höra, men det känns som att det är det enda vi pratar om nu för tiden. Jag hatar min kropp! Jag hatar min jävla mens som inte kan vara regelbunden som alla andras! Jag hatar att min kropp gör det så svårt för mig att bli gravid. Jag hatar min hjärna som säger mig att det inte beror på mensen, den säger ibland att det är helt enkelt så att jag inte kan få barn. Min hjärna säger att det är fel på min kropp, jag kommer aldrig få barn. och det gör ont!
Håller tummarna
Har inte haft tid att införskaffa ÄLtest, då jag jobbat långa sena dagar, men jag och sambon har myst på och vi fortsätter ett par dagar till ;) Och nu när jag varit rökfri 4 dagar (ja det känns helt otroligt!) så håller jag tummarna för att det kanske underlättar litegranna! Men som sagt, jag vet ju inte om jag har ägglossning. Jag chansar bara. Vi får kanske försöka mysa lite varje dag i ett par veckor.. Jag måste ha tag i en barnmorska men det är ju f*n omöjligt att få en tid! Ska försöka febrilt på måndag, annars tar jag f*n cykeln till barnmorskan på tisdag morgon och går inte förrän jag fått prata med en barnmorska! Men jag hoppas ju på att jag har ägglossning imorgon som alla tester på internet visar att jag borde ha. Som sagt, jag har ju oregelbunden mens och jag vet fortfarande inte hur det ligger till med ägglossningen osv. Men vi håller tummarna och väntar och ser.
Mystime
Rökfri och pigg vaknade jag för en stund sen, kan till och med dricka kaffe utan att bli galen! När jag dricker kaffe så tänker ju jag kaffe+cigg=underbart! Men det har faktiskt gått bra ändå :) Och idag ska vi mysa, jag och min sambo. Vi ska försöka mysa ända till på söndag bara för att vara på den säkra sidan. Och blir jag inte gravid så tänker jag söka en barnmorska, åtminstone för att få prata med en. Vad och hur vi ska kunna gå vidare, och vad vi ska tänka på osv. Blev inga ÄLtest, har inte hunnit då jag har jobbat massa dennaveckan och ska även hoppa in idag på min lediga dag. Men det ger pengar och kanske kan jag till och med spara undan lite denna månaden för vårat lilla knyte som förhoppningsvis kommer snart :)
Massa regler hit och dit
Jag pratade med min sambo igår kväll, om olika saker som jag måste kika lite närmare på. Och eftersom jag har oregelbunden mens trodde jag det var helt kört för vår del. Att det kommer bli en riktigt tuff väg för oss för att kunna bli med barn. Men jag sökte lite på internet och fann att man kan göra någon sorts hormonbehandling för att få igång ägglossningar. Men jag ska prova att köpa ÄL test först, jag har nämligen räknat ut att om jag hade haft regelbunden mens så skulle min ägglossning ske mellan nu på torsdag och tisdag nästa vecka (mina fertilitets dagar alltså, själva ägglossningen sker på söndagen den 18e). Om allting nu stämmer då. Eftersom min mens är extremt oregelbunden så är det inte alls säkert att jag har ägglossning dessa dagar men det återstår att se med ÄLtestena. Så som jag känner just nu är iallafall att allting känns orättvist. Jag som verkligen har velat ha barn, verkligen velat bilda familj sen 1 år tillbaka snart, måste ta mig fram i försöksdjungeln med alla tester vad dem nu än innebär. Jag måste pricka in dagar och nätter, jag måste se till att sambon inte dricker på helgerna, jag måste se till att vi båda två slutar röka(inne på dag 2). Medans mina vänner runt omkring mig blir gravida, en efter en, utan problem. Jag önskar bara så att jag hade haft regelbunden mens, då hade allting varit så mycket jävla enklare!
Nu får det hända snart..
Gjorde ett gravtest imorse, då jag mått lite illa de senaste dagarna, känt mig trött och hängig i ett par veckor.. Men det var negativt, som jag misstänkte. Men jag ville vara säker. Och nu är jag det. Men självklart blir jag ledsen och besviken. Vill så jättegärna bli mamma men det händer ingenting. Det har snart gått 1 halvår, bara någon vecka kvar.. Men med oregelbunden mens så vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Jag har försökt få tag i en j*vla barnmorska i över en vecka nu men finns aldrig lediga telefontider! Jag vill veta om man har regelbunden ägglossning trots att man har en oregelbunden mens. Då är ju chanserna lika stora fortfarande, annars är det ju verkligen kört för våran del. Då kommer vi få ha sex VARJE DAG i 3 månader, och come on, vem orkar och kan det!? Men någonting måste vi ju göra. Det här håller inte. Jag vill ha barn, och det är snart! Innan massa dumma tankar dyker upp i huvudet om att jag inte kan få barn, eller att sambon inte kan få barn eller nåt liknande.. Fy vad jobbigt det känns ibland :(
Välkommen till min nya blogg!
Det snurrar runt många tankar, känslor och önskningar om att jag och min sambo vill att jag ska bli gravid. Vi vill ha ett litet kärleksknyte, något som för alltid kommer att binda ihop oss två. Och ibland gör det ont, för jävla ont i hela mig när barn tankarna dyker upp. Jag har oregelbunden mens vilket gör det svårt för oss att bli med barn, för att vi ska vara säkra på att det kan bli ett barn så skulle vi nog behöva "mysa" varje dag i typ 2 månader i sträck, och come on, vem orkar det? Men allt som tiden går (slutade med ppiller i oktober) såblir jag mer och mer orolig för att det kanske är något fel på mig? Eller kanske till och med min sambo? Jag är skitorolig för att jag kanske har klamydia kvar sen mitt ex för 2 år sen var otrogen och smittade mig (jag är hypokondiker så så är nog inte läget) jag är orolig att min sambos drickande på helgerna försämrar chanserna (han dricker oftast några öl eller groggar på fredagen när han kommer hem från jobbet så det är ju inget allvarligt egentligen) det kanske beror på att vi rökar (vi försöker sluta nu båda två) eller så är det helt enkelt på grund av att jag är drabbad av den här jädrans oregelbundna mensen, vilket jag tror bidrar till att jag inte har någon ägglosning.. Men vi ger inte upp, aldrig! Någon gång måste vi träffa rätt och få det som vi längtar efter så mycket..
