villblimammasnart

Jag har en anteckningsbok här hemma, där jag har skrivit av mig om vår väg till plusset. Och varje gång jag läser den kan jag inte stå emot känslorna som drar över mig som en stormvind. Känslan av sorg, försök efter försök var på väg att äta upp mig inifrån. Idag kan jag säga att jag är väldigt glad för att jag är gravid, då vi får höra om vänner som också är gravida, i stort sett 1 gång i veckan. Det är helt sjukt vilken babyboom vi har i vår vänskapskrets just nu. Jag känner mig så lättad över det faktum att jag också är gravid. Om vi fortfarande inte hade fått ett pluss så hade jag nog grävt mig en grav tror jag. Det hade rent ut sagt tagit kål på det lilla hopp jag hade kvar. Vi är välsignade med den här graviditeten och även fast jag mår illa, har huvudvärk, är konstant trött och jag klagar ibland(för det gör man om mår så illa att man inte kan tänka till slut) så är jag så lycklig. Jag är så lycklig, för vi är på väg att gå från 2 till 3, och få vår egna lilla familj. Det är ju det, livet går ut på..

Men jag kan inte hjälpa att jag tänker på de kvinnor som fortfarande kämpar för den där siffran 3. En del bloggar jag läst under min tid, där vi stöttade och kämpade tillsammans, fortsätter deras resa, och jag håller alla fingrar och tår för att det snart ska bli deras tur! Jag har rest på den vägen, och den är väldigt lång, och den tar aldrig slut. Jag förstår att dessa kvinnor inte kan vara glada för deras vänner, jag har själv varit i den positionen. Att inte kunna glädjas, eller stötta sina vänner, är en hemsk känsla. Men när man själv lyckas bli gravid, så kommer samvetet ikapp, men jag har haft tur med mina vänner. De flesta har haft förståelse. Och istället för att gränna sig och må dåligt, så kan man glädjas med varandra. För att få vara gravid, är en naturlig del i en kvinnas liv. Och jag sörjer med dem som fortfarande kämpar, och jag kämpar med dem, i mitt hjärta.