Bebis mage ^^
Enligt barnmorskans åsikt sist gång så går jag in i v.13 idag. Imorgon är det dags för nytt KUB-test, men den här gången är jag inte så nervös som sist. Nu vet jag ju hur det ser ut, hur det går till och vad vi har att vänta oss. Jag håller alla fingrar och tår för att vi får bra odds för det här med downs. Jag hoppar verkligen det, och hon som gjorde ultraljudet sist gång lugnade mig lite med att jag är ung så chanserna är nog ganska små. Men man vet aldrig. Så är det ju. Iallafall så ska det bli så roligt att få se vår lilla bebis en gång till :)
Suck, ja, jag har insett att jag är en av de där som fått en gigantiskt uppblåst mage med en
massa svullna tarmar (kan vi ju påstå iallafall). Men jag har börjat vänja mig vid min nya kropp
och kanske just därför känner jag mig inte lika stor längre. Och jag har faktiskt bara gått upp 4 kilo(från inskrivning tills nu:P) helt okej enligt mig.. Sen är bilden tagen i lite konstig vinkel, men det blir så när man som amatör tar kort själv ^^
Kämparglöden
Men jag kan inte hjälpa att jag tänker på de kvinnor som fortfarande kämpar för den där siffran 3. En del bloggar jag läst under min tid, där vi stöttade och kämpade tillsammans, fortsätter deras resa, och jag håller alla fingrar och tår för att det snart ska bli deras tur! Jag har rest på den vägen, och den är väldigt lång, och den tar aldrig slut. Jag förstår att dessa kvinnor inte kan vara glada för deras vänner, jag har själv varit i den positionen. Att inte kunna glädjas, eller stötta sina vänner, är en hemsk känsla. Men när man själv lyckas bli gravid, så kommer samvetet ikapp, men jag har haft tur med mina vänner. De flesta har haft förståelse. Och istället för att gränna sig och må dåligt, så kan man glädjas med varandra. För att få vara gravid, är en naturlig del i en kvinnas liv. Och jag sörjer med dem som fortfarande kämpar, och jag kämpar med dem, i mitt hjärta.
Usch och fy
Hela veckan har jag legat i feber och en fruktansvärd huvudvärk som vägrar ge mig sig! Men nu äntligen börjar allting släppa, hoppas jag iallafall, den där febern har liksom hoppat upp och ner. Men pratade med sjukvårdsrådgivningen imorgon och troligtvis lät det som en infektion och lite som spänningshuvudvärk, och fick lite tips på vad jag kan göra för att lindra huvudvärken. 3 Uppsatser och 1 prov inlämnat denna vecka, pust! Dem kör hårt med oss vill jag lova. Men det är väl så när man läser 6 distans kurser och 3 kurser i skolan.. Tagit på mig lite för mycket kanske? Jag kämpar på så länge det går.
Annars rullar det på, eftersom jag varit så trött och illamående de senaste dagarna och haft feber så har jag inte vetat om det är på grund av graviditeten eller infektionen som jag mår som jag gör. Men fy vilken vecka det har varit! Det händer inte så mycket annars just nu, jag har fått köpt en mamma tröja på HM, tänkte så har jag något att växa i ett tag. Jag har ju köpt lite bebiskläder också som jag har tänkt och visa, och på tisdag nästa vecka ska vi på KUB-testet igen. Vi får se vår bebis en gång till ♥
Kärleken i mitt liv♥
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna falla så hårt för någon. Jag föll pladask första gången jag såg honom. Han stod där framför mig och var så vacker, en kyss från mig på hans kind och han var fast. Efter nästan ett år av distansförhållande tog jag det stora beslutet att flytta 23 mil från min hemstad. Från allt jag kände till, för ett helt nytt kapitel i mitt liv. Det är det bästa beslutet jag någonsin tagit. Idag 2,5 år senare ska vi 2 bli 3! Vår egna lilla familj. Som vi har längtat. Nästan 1,5 år tog det för oss att kunna bilda vår familj. Det känns så rätt, allting.
När jag lägger mig bredvid min vackra sambo på kvällarna och kryper tätt intill hans famn, då vet jag, att här vill jag vara. När jag vaknar på morgnarna av hans djupa andetag och inte kan släppa blicken från hans vackra kropp och ansikte, då vet jag, här vill jag vara. När han kysser mig med sina underbara läppar, pirrar det i hela min kropp från topp till tå. Vi kan bråka, tjafsa och gräla. Vi var till och med på väg att gå skilda vägar i somras. Men vår kärlek är större än våra egon. Ett liv utan honom, är ett liv utan min själ. Han gör mig lycklig, det är det enda som spelar någon roll. Du underbara man, utan dig är jag inte hel♥
Snart så :)
Tack alla ni för era fina kommentarer om min viktångest, det har faktiskt börjat släppa lite där med. Jag stod bland annat i ett provrum igår och provade en mamma tröja på HM, och min rumpa såg inte sååå stor ut och det såg ut som att min mage var en liten gravmage. I mina ögon iallafall, och det är det viktigaste. Jag ska nog bara vänja mig vid min nya kropp. Jag har ju fått större bröst, något positivt iallafall :)
Bebisen♥
Igår var vi på KUbtestet, men tyvärr så fick vi inte reda på något då hon tyckte att det var för tidigt, så tydligen är jag en vecka mindre gången än jag trott så jag går in i vecka 11 nästa vecka. Suck, jag blir så ledsen. Jag som har haft viktångest innan jag blev gravid så blev det ett tufft bakslag och då det är en bebis så vart jag ännu mer ledsen. Inte för att det inte var tvillingar men för det faktum att jag gått upp så mycket i vikt och det bara var en bebis och jag är en vecka mindre gången. Så det var nog en blandning av besvikelse och ångest för vikten. Men självklart var det häftigt och roligt att få se vår bebis på ultraljudet! Och vi såg jättetydligt hur hjärtat slog, vilket gjorde mig lite lugn iallafall. Så vi ska tillbaka om två veckor för ett nytt ultraljud och får se vår bebis en gång till! Något positivt :) Här kommer iallafall ultrabilden som vi fick med oss hem, vår älskade lilla bebis ♥
Vecka 11
Vecka 11
Kroppen: Det syns fortfarande inte att du är gravid, men du kan känna det mycket tydligt. Den trötthet som många känner är ett tecken på att man ska ta det lugnt. Vissa kan känna sig svimfärdiga om de tvingas stå upp en längre tid, till exempel på bussen. Det beror på att blodtrycket är lägre.
Fostret: Huvudet är nu rundare och ögonlocken är tydligare, de har redan öppnats och kan slutas vid beröring. Händerna kan också stängas vid beröring. Nu är fostrets alla viktiga organ i stort sett färdiga och ska bara växa i storlek. Ännu kan du inte känna att fostret rör sig, men vid ett ultraljud kan man se rörelser.
Mina tankar och funderingar:
Illamåendet börjar släppa allt mer vilket är väldigt skönt, men tröttheten består. Den är tuff fortfarande. Nu börjar vi närma oss den "säkra" veckan och det känns lite lugnande. Jag har svårt att somna på kvällarna trots tröttheten då jag inte hittar någon ro. Jag ligger och vrir och vänder på mig, tankarna snurrar runt och jag ligger bara och grubblar på olika saker, främst vår ekonomi. Trots att jag har en risk att få lägsta föräldrapenningen så klarar vi oss gott på våra båda inkomster. Inga problm liksom. Men jag vill veta hur mycket jag kommer få ut, så jag kan planera utefter det. Jag vill veta att jag får lägsta bara för vetandets skull. Så fkassan skickar hem papper för mig redan nu, så jag ska slippa ligga och grubbla. Det är viktigt med sömn.
Full rulle!
Jag var på mammafika igår, och det var väldigt trevlig! Fick träffa lite nya människor och dela tankar och känslor med andra i samma sits :) Så ser väldigt mycket fram emot nästa träff!
Och på fredag ska vi få se vår lilla bebbe i magen♥ Då är det dags för KUBtestet. Väldigt spännande! :) Åh vad jag längtar! ♥
Andra gravida
Och på söndag ska jag på min första mammafika med andra gravida som jag träffat på familjeliv. Det ska bli så roligt! För vi alla är i ungefär samma vecka och ungefär samma åldrar. Då knyter jag lite andra kontakter här i Örebro också och det är bara roligt om jag finner några nya vänner. Jag som bott här uppe i 1,5 år nu, så känns det skönt att börja få lite nya kontakter och lära känna lite nya människor :) Så det ser jag riktigt fram emot!
Varför har vi valt att göra KUBtestet?
Alla vill vi föda friska barn, det är det enda viktiga. Men får man veta att det nästan är 100% chans att barnet har downs, så vill vi inte föda barnet. Det är inte det att vi inte skulle älska barnet! Absolut inte! Det skulle få precis lika mycket kärlek av oss som vilket annat barn som helst. MEN, omvärlden skulle inte se det på samma sätt. Jag vill inte föda ett barn till ett liv där det kommer vara bundet till läkarvård och assistenter för resten av dess liv! Att låta folk titta snett på mitt barn för att han/hon har ett annorlunda utseende. Att låta barnet gå i särskola, i särklass och vara en av de "utstötta" är inte min dröm för mitt barn (jag vet att "normala" barn också blir utstötta, men ni förstår vad jag menar). JAG anser att det är själviskt att medvetet föda ett skadat barn till livet. JAG tycker det är själviskt att veta att jag föder ett barn med ett kromosom fel, som kommer få lida av det hela sitt liv.
Det är ett stort beslut och vem vet, vi kanske tänker annorlunda i situationen om den kommer. Men detta är ett beslut som ingen kan påverka. Det är upp till oss. Jag tycker inte man ska kasta skit på de föräldrar som väljer att göra abort i den situationen. Jag klandrar inte dem som väljer abort i den situationen faktiskt och jag klandrar absolut inte dem som väljer att gå vidare med graviditeten heller. Har man själv inte varit i den situationen där man får ett sådant besked så ska man absolut inte förkasta dessa föräldrar. Jag tycker att det är upp till var och en. Alla är vi olika, och jag är en av dem som känner mig självisk om jag föder ett barn till livet med denna skada. Punkt slut. Jag har min familj på min sida och min sambo som känner likadant. Men det är VÅRT beslut och ingen annans. Det är inte andra som ska leva med vårat barn om det har downs, det är vi som ska leva med det och därför är det upp till oss om vi ska fortsätta graviditeten eller inte. Och så är det för alla gravida. Det är erat barn, erat liv, ingen annans! Alla beslut man fattar under en graviditet är upp till er själva.
Nu vet vi inte det än, och självklart hoppas jag på ett friskt litet knyte! (Precis som alla andra som väntar barn). Den 14e januari ska vi göra ultraljudet och får då en riskbedömning. Jag längtar så tills vi får se den lilla (dem små) på tv rutan! :)
Vecka 10
Vecka 10
Kroppen: Nu är det många som är känsligare än vanligt. Det beror på att man påverkas av en mängd hormoner. Trötthet, irritation och många funderingar kring framtiden är vanligt. Som partner kan det vara svårt att förstå vad som händer då det ofta går mycket fort från det att den blivande mamman mår bra till att hon känner sig gråtfärdig.
Alla kvinnor som fyller 35 år innan barnet föds erbjuds ett så kallat KUB-test, men även yngre kvinnor kan göra det vid särskilda omständigheter. KUB-testet används för att beräkna sannolikheten för att du väntar ett barn med Downs syndrom. KUB-testet består av en ultraljudsundersökning där man mäter nackuppklarningen (NUPP) hos fostret, samt ett blodprov som tas minst fyra dagar före ultraljudet.
Om testet visar på riskfaktorer kan man gå vidare med ett fostervattensprov eller moderkaksprov. Dessa provtagningar är dock inte riskfria, utan kan innebära en ökad risk för missfall.
Fostret: Nu är embryoperioden över. Moderkakan gör sig redo att ta över näringstillförseln. Det tar dock ett par veckor för moderkakan att mogna innan den kan överta gulkroppens funktion. Fingrar och tår är helt åtskilda och smaklökarna börjar bildas. Nu kan man skymta början till alla 20 mjölktänderna. Äggstockarna eller testiklarna är utvecklade. Rörelserna är kraftigare och fostret börjar kunna ändra läge i livmodern. Den lilla svansen har försvunnit och huvudet får alltmer mänskliga drag. Fostret har ett ansikte med spädbarns-profil. Hög rundad panna, liten uppnäsa och en mer markerad haka.
Mina tankar och funderingar:
Nu börjar jag närma mig den "säkra" perioden, och för varje dag så minskar min oro för missfall. Men rutinen vid varje toalett besök försvinner inte, kommer den någonsin göra det? Det kan ju gå snett under hela graviditeten. Jag gör så gott jag kan och försöker njuta istället för att oroa mig för vad som kan hända. KUB testet är bokat och snart får vi se vårt lilla knyte /knyten i magen. Visst att jag gråter lätt för ingenting, men det som är jobbigast nu är tröttheten och illamåendet då det kommer och går. Vissa dagar mår jag otroligt bra, och vissa dagar mår jag riktigt illa. Det som oroar mycket nu är också ekonomin, hur kommer min mammapenning bli? Jag vet att vi kommer klara oss galant, räkningar kommer bli betalda och vi kommer ha mat på bordet och vi kommer ha lite över varje månad, men räcker det? BM säger att sådana här tankar är normala, men det stressar upp mig inombords så ett möte med försäkringskassan vore kanske inte så dumt? Min mage är inte lika svullen längre, så känner mig inte lika upplåst och tjock längre. Skönt! Sambon har fortfarande lite svårt att förstå att vi faktiskt ska bli föräldrar men det börjar sjunka in alltmer för honom. Tror det blir mer verkligt när han får se bebben på ultraljudet och när han kan känna bebben sparka lite längre fram under graviditeten.. :)
