Jag är inte ensam
Det hände en sak idag som fick mig att både le och gråta. Jag tog mig iväg till apoteket idag för att inhandla ÄLtest, nässpray och ibumetin (då jag åkt på världens förkylning) och på apoteket jobbade en liten äldre kvinna, inte så gammal men runt 40-50år. Och jag frågade henne hur Ältestena fungerade och hur jag ska veta när jag ska ta ett test då jag har oregelbunden mens. Och hon var så trevlig och snäll och ville verkligen hjälpa mig. Hon öppnade ett paket för att kolla på stickorna men de var ju inlslagna så vi läste lite i innehållsförteckningen och hon sökte lite i deras databas och tog sig verkligen tid att förklara för mig. Ju mer vi stod där så kom vi in på det här med graviditet, vänner som blir eller har blivit gravida, vänner som ska föda och har fött osv. Hur orättvist det känns när vänner runt omkring en ploppar ut barn efter barn medans en själv inte ens vet om man kan bli gravid. Som kämpar och önskar och längtar efter det där lilla undret som förändrar ens liv för alltid.
Och till slut berättade hon, den trevliga apotekskvinnan att hon själv har varit i min situation. Hon kunde inte få några barn, dem försökte och försökte i flera år men gav till slut upp. De adopterade 2 barn istället (2 månader var dem) och hon sa till mig att det finns så många olika sätt att få barn idag så ett barn kommer vi få, vi måste bara hålla ut. Och att hon öppnade upp sig så för mig, kändes helt fantastiskt. Jag är inte ensam! Jag sa till henne under vårat samtal att det är inte samma sak för mannen att få reda på att vi inte kan få barn, det är något som vi kvinnor har inom oss naturligt. Det jag inte sa, det som jag egentligen menade med denna mening var, att som kvinna och få reda på att man inte kan få barn känns mycket jobbigare för oss än för männen. Därför att det är ju en så stor upplevelse att vara gravid! Att ha ett litet foster som växer i magen, alla förändringar kroppen klarar av, förlossningen och tiden när barnet är fött. Att inte få vara gravid, att föda sitt eget barn kan, kan åtminstone under en viss tid tära riktigt hårt på en kvinna. Jag vet att skulle jag få reda på att jag inte kan bli gravid, alltså att jag är steril så IVF och alla andra sätt att bli gravid idag är lönlöst, så skulle jag falla ner i en avgrund som verkligen kommer tid för mig att ta mig upp ur igen. Jag kan väl adoptera, men det skulle aldrig vara samma sak som att föda sitt eget. Jag skulle älska barnet, men skulle kanske inte känna den där speciella knytningen till barnet som om att det hade vuxit i min mage i 9 månader, som jag med ren styrka har pushat ut ur min kropp. Det går inte att jämföra, det gör inte det..
Och till slut berättade hon, den trevliga apotekskvinnan att hon själv har varit i min situation. Hon kunde inte få några barn, dem försökte och försökte i flera år men gav till slut upp. De adopterade 2 barn istället (2 månader var dem) och hon sa till mig att det finns så många olika sätt att få barn idag så ett barn kommer vi få, vi måste bara hålla ut. Och att hon öppnade upp sig så för mig, kändes helt fantastiskt. Jag är inte ensam! Jag sa till henne under vårat samtal att det är inte samma sak för mannen att få reda på att vi inte kan få barn, det är något som vi kvinnor har inom oss naturligt. Det jag inte sa, det som jag egentligen menade med denna mening var, att som kvinna och få reda på att man inte kan få barn känns mycket jobbigare för oss än för männen. Därför att det är ju en så stor upplevelse att vara gravid! Att ha ett litet foster som växer i magen, alla förändringar kroppen klarar av, förlossningen och tiden när barnet är fött. Att inte få vara gravid, att föda sitt eget barn kan, kan åtminstone under en viss tid tära riktigt hårt på en kvinna. Jag vet att skulle jag få reda på att jag inte kan bli gravid, alltså att jag är steril så IVF och alla andra sätt att bli gravid idag är lönlöst, så skulle jag falla ner i en avgrund som verkligen kommer tid för mig att ta mig upp ur igen. Jag kan väl adoptera, men det skulle aldrig vara samma sak som att föda sitt eget. Jag skulle älska barnet, men skulle kanske inte känna den där speciella knytningen till barnet som om att det hade vuxit i min mage i 9 månader, som jag med ren styrka har pushat ut ur min kropp. Det går inte att jämföra, det gör inte det..
Kommentarer
Trackback
