villblimammasnart

Den 30e november fick jag mitt efterlängtade plus. Sedan dess har både jag och min sambo varvat mellan chock och rosa moln. Jag var ju helt inställd på att något var fel på en av oss. Att vi skulle behöva gå igenom en utredning i mars. Men själva plusset visade oss inte bara att vi väntar barn, det visade oss att vi kan få barn, och den lättnaden går inte att beskriva med ord! Jag plussade vid 14 tiden på dagen, och det här är ju inget man tar på telefonen med sambon. Så jag ringde till M och grät och skrattade om vartannat. Hon kom sedan och hämtade upp mig så åkte vi och köpte en body och nappar som jag lade i en låda tillsammans med gravtestet. När sambon sedan kom hem på kvällen och vi  krypit ner i sängen så fick han en present, och det tog ett tag innan han förstod. Haha det första han sa var "Redan?!" Haha. Sedan sa han " Men älskling, vad har du ställt till med?" Allt med ett leende på läpparna :) Det sjönk nog mer in för honom på julafton då våra nära och kära fick veta. För nu pratar han massor om lilla bebben. Eller bebbarna.
 
Chansen att jag väntar tvillingar finns där då vi har det på både min mamma o pappas sida, och sambons pappas sida. Men detta får vi troligtvis reda på när vi gör KUBtestet om ca 3 veckor. Vi förväntar oss inget förrän ultraljudet är gjort. Vi vill inte bli besvikna för att det inte är tvillingar och vi vill inte bli helt chockade om det skulle vara tvillingar. Så det är lika bra att inte förvänta sig något. Ett (eller 2) friska barn är allt som betyder något!

Annars har veckor bara flytit på med illamående, trötthet och humörsvängningar (bölar till det mesta faktiskt). Jag har dessutom gått upp minst 3 kg på bara några veckor! Barnmorskan sa att det är normalt då man gärna äter när man mår illa. Men magen är väldigt stor för att vara vecka 9 tycker jag, och det är därför jag misstänker tvillingar. Är det bara en bebbe där inne, ja då får jag börja simma! Haha :)