Uppskattning
Idag är det många som använder facebook, och det är en utmärkt sida där man kan behålla kontakten med folk man känner. Det som svider är när man ser gamla vänner som har barn, är gravida eller till och med har sitt andra barn på g. Jag kan inte hjälpa att en tår börjar grumla sig i ögat. Min högsta önskan just nu är att få ett litet barn. Starta våran lilla familj. En familj som kanske inte har alla pengar i världen, eller ett hus, eller som kanske inte kan köpa den där dyra volvon, men vi har kärleken, vi har en underbar lägenhet med uteplats, vi har varandra och vi kommer skämma bort den där lilla bebisen! Vi som får vänta, längta, önska och försöka så här, kommer nog att uppskatta graviditeten på ett helt annat sätt än för de som blir gravida snabbt. Jag säger inte att dem som blir gravida snabbt inte uppskattar det, eller är överlyckliga, men det jag säger är att ju längre man får vänta, ju mer man får kämpa, ju mer man måste hoppas, desto mer uppskattar man när det väl händer tror jag. Efter allt slit, alla känslor, alla tårar osv. Jag har nu iallafall fått en tid hos kvinnokliniken för att kolla upp det här med min oregelbundna mens, då det kan vara en cysta, på grund av andra tecken jag har. Men detta blir inte först förrän i augusti. Men jag ska ta mig till vårdcentralen nästa vecka, göra en gynundersökning, lämna urininfektions prov och bara försöka kolla och ta reda på om det är något som är fel.
Sluta stressa, nej tack!
Att tala om för oss, att sluta stressa är nog det korkaste jag hört. Man sårar, utan att man tänker på det. Man menar väl men det blir så fel. Vi kanske stressar upp oss, men låt oss göra det då. Vi vill ju inget hellre än att få en egen familj. Och så länge det inte tär på vårt förhållande så ska väl ingen annan tala om för oss vad vi ska och inte ska göra. Råd, mer än gärna. Men att tala om för oss att inte stressa är inget råd, det är att tala om för oss vad vi ska göra. Längta är inte samma sak som att stressa. Många som vi känner är gravida eller har fått barn redan, och ja, jag tycker att livet är orättvist! Det finns dem som blir gravida på första försöket, eller med ett one night stand, eller trots att dem inte ens vill ha barn än så blir dem gravida. Livet är orättvist! That's life. Men låt oss stressa, vårt sexliv har blivit bättre tack vare det. Det har inte blivit mera sex bara för att vi vill ha barn, vi har helt enkelt börjat inse och känna att vi helt enkelt vill ha mera av det goda! Vi har levt under hårt ekonomiska problem ett par månader varav våra intima stunder inte ens har existerat. Men nu när det börjat rulla på, ja då blir vi på bättre humör och därav ökar sexlusten. Vi njuter, och stressar på samma gång.
Min hjärna säger mig elaka saker
Jag måste sluta plåga mig själv så här. Varför går jag in och läser på gravidas bloggar? Massor, varje dag! Jag sårar ju bara mig själv. Önskan om ett barn är så stort, det gör ont i mig! Jag har inte känt så här sen i november, och nu har alla mamma känslor börjat komma tillbaka. Det känns skitjobbigt emellanåt. Det går liksom inte att beskriva, det är bara jobbigt, helt enkelt. Så där jobbigt att tårarna börjar bränna i mina ögon när jag läser, hör eller ser något som har med bebisar att göra. När en av mina närmsta vänner pratar om sin bebis som ligger och sparkar i hennes mage, när hon pratar om att dem diskuterat namn, eller tittat på kläder vagn osv. Jag vill inte höra, men det känns som att det är det enda vi pratar om nu för tiden. Jag hatar min kropp! Jag hatar min jävla mens som inte kan vara regelbunden som alla andras! Jag hatar att min kropp gör det så svårt för mig att bli gravid. Jag hatar min hjärna som säger mig att det inte beror på mensen, den säger ibland att det är helt enkelt så att jag inte kan få barn. Min hjärna säger att det är fel på min kropp, jag kommer aldrig få barn. och det gör ont!
Håller tummarna
Har inte haft tid att införskaffa ÄLtest, då jag jobbat långa sena dagar, men jag och sambon har myst på och vi fortsätter ett par dagar till ;) Och nu när jag varit rökfri 4 dagar (ja det känns helt otroligt!) så håller jag tummarna för att det kanske underlättar litegranna! Men som sagt, jag vet ju inte om jag har ägglossning. Jag chansar bara. Vi får kanske försöka mysa lite varje dag i ett par veckor.. Jag måste ha tag i en barnmorska men det är ju f*n omöjligt att få en tid! Ska försöka febrilt på måndag, annars tar jag f*n cykeln till barnmorskan på tisdag morgon och går inte förrän jag fått prata med en barnmorska! Men jag hoppas ju på att jag har ägglossning imorgon som alla tester på internet visar att jag borde ha. Som sagt, jag har ju oregelbunden mens och jag vet fortfarande inte hur det ligger till med ägglossningen osv. Men vi håller tummarna och väntar och ser.
Mystime
Rökfri och pigg vaknade jag för en stund sen, kan till och med dricka kaffe utan att bli galen! När jag dricker kaffe så tänker ju jag kaffe+cigg=underbart! Men det har faktiskt gått bra ändå :) Och idag ska vi mysa, jag och min sambo. Vi ska försöka mysa ända till på söndag bara för att vara på den säkra sidan. Och blir jag inte gravid så tänker jag söka en barnmorska, åtminstone för att få prata med en. Vad och hur vi ska kunna gå vidare, och vad vi ska tänka på osv. Blev inga ÄLtest, har inte hunnit då jag har jobbat massa dennaveckan och ska även hoppa in idag på min lediga dag. Men det ger pengar och kanske kan jag till och med spara undan lite denna månaden för vårat lilla knyte som förhoppningsvis kommer snart :)
Massa regler hit och dit
Jag pratade med min sambo igår kväll, om olika saker som jag måste kika lite närmare på. Och eftersom jag har oregelbunden mens trodde jag det var helt kört för vår del. Att det kommer bli en riktigt tuff väg för oss för att kunna bli med barn. Men jag sökte lite på internet och fann att man kan göra någon sorts hormonbehandling för att få igång ägglossningar. Men jag ska prova att köpa ÄL test först, jag har nämligen räknat ut att om jag hade haft regelbunden mens så skulle min ägglossning ske mellan nu på torsdag och tisdag nästa vecka (mina fertilitets dagar alltså, själva ägglossningen sker på söndagen den 18e). Om allting nu stämmer då. Eftersom min mens är extremt oregelbunden så är det inte alls säkert att jag har ägglossning dessa dagar men det återstår att se med ÄLtestena. Så som jag känner just nu är iallafall att allting känns orättvist. Jag som verkligen har velat ha barn, verkligen velat bilda familj sen 1 år tillbaka snart, måste ta mig fram i försöksdjungeln med alla tester vad dem nu än innebär. Jag måste pricka in dagar och nätter, jag måste se till att sambon inte dricker på helgerna, jag måste se till att vi båda två slutar röka(inne på dag 2). Medans mina vänner runt omkring mig blir gravida, en efter en, utan problem. Jag önskar bara så att jag hade haft regelbunden mens, då hade allting varit så mycket jävla enklare!
Nu får det hända snart..
Gjorde ett gravtest imorse, då jag mått lite illa de senaste dagarna, känt mig trött och hängig i ett par veckor.. Men det var negativt, som jag misstänkte. Men jag ville vara säker. Och nu är jag det. Men självklart blir jag ledsen och besviken. Vill så jättegärna bli mamma men det händer ingenting. Det har snart gått 1 halvår, bara någon vecka kvar.. Men med oregelbunden mens så vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Jag har försökt få tag i en j*vla barnmorska i över en vecka nu men finns aldrig lediga telefontider! Jag vill veta om man har regelbunden ägglossning trots att man har en oregelbunden mens. Då är ju chanserna lika stora fortfarande, annars är det ju verkligen kört för våran del. Då kommer vi få ha sex VARJE DAG i 3 månader, och come on, vem orkar och kan det!? Men någonting måste vi ju göra. Det här håller inte. Jag vill ha barn, och det är snart! Innan massa dumma tankar dyker upp i huvudet om att jag inte kan få barn, eller att sambon inte kan få barn eller nåt liknande.. Fy vad jobbigt det känns ibland :(
Välkommen till min nya blogg!
Det snurrar runt många tankar, känslor och önskningar om att jag och min sambo vill att jag ska bli gravid. Vi vill ha ett litet kärleksknyte, något som för alltid kommer att binda ihop oss två. Och ibland gör det ont, för jävla ont i hela mig när barn tankarna dyker upp. Jag har oregelbunden mens vilket gör det svårt för oss att bli med barn, för att vi ska vara säkra på att det kan bli ett barn så skulle vi nog behöva "mysa" varje dag i typ 2 månader i sträck, och come on, vem orkar det? Men allt som tiden går (slutade med ppiller i oktober) såblir jag mer och mer orolig för att det kanske är något fel på mig? Eller kanske till och med min sambo? Jag är skitorolig för att jag kanske har klamydia kvar sen mitt ex för 2 år sen var otrogen och smittade mig (jag är hypokondiker så så är nog inte läget) jag är orolig att min sambos drickande på helgerna försämrar chanserna (han dricker oftast några öl eller groggar på fredagen när han kommer hem från jobbet så det är ju inget allvarligt egentligen) det kanske beror på att vi rökar (vi försöker sluta nu båda två) eller så är det helt enkelt på grund av att jag är drabbad av den här jädrans oregelbundna mensen, vilket jag tror bidrar till att jag inte har någon ägglosning.. Men vi ger inte upp, aldrig! Någon gång måste vi träffa rätt och få det som vi längtar efter så mycket..
